Annons

Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnenSorg över hur längtan efter kärlek perverteras

1956 flydde Agota Kristof (1935–2011) tillsammans med sin man och deras fyra månader gamla dotter från Ungern till Schweiz. ”Den stora skrivboken” är hennes mest framgångsrika verk. Boken har översatts till 40 språk, filmats och prisbelönats.
1956 flydde Agota Kristof (1935–2011) tillsammans med sin man och deras fyra månader gamla dotter från Ungern till Schweiz. ”Den stora skrivboken” är hennes mest framgångsrika verk. Boken har översatts till 40 språk, filmats och prisbelönats. Foto: Ulf Andersen

När hon var fyra år bröt andra världskriget ut. Hennes far sattes i sovjetiskt fängelse och själv skickades hon till internat. Dessa erfarenheter ekar genom den ungerska exilförfattaren Agota Kristofs romantrilogi såväl som hennes korta självbiografi, alla fyra nu på svenska. Hennes stil slipades till den skarpaste kristall, skriver Jenny Aschenbrenner.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Första gången jag läst ut Agota Kristofs (1935–2011) roman ”Den stora skrivboken” satt jag som fastfrusen, drabbad på ett sätt man sällan blir. Jag läste den på franska, samma språk som den ungerska exilförfattaren skrev sina böcker på, trots att hon aldrig helt överkom barriären, aldrig helt behärskade språket, skrev med ordböckerna som evig följeslagare. Just den begränsningen är en del av kraften i romanen. Ett språk med kapacitet till så många nyanser, metaforer, piruetter, sammanpressat till ett kargt och sakligt minimum.

Just så som det ”vi” som berättar i ”Den stora skrivboken” vill att det ska vara. De är ett par tvillingpojkar som under kriget förvisas till sin alkoholiserade mormor i en ungersk landsortsstad för att undkomma svälten i huvudstaden och där genomlider år av våld, övergrepp, kärlekslöshet, hårt arbete. En obegriplig vuxen grymhet som de möter som en enda enhet. Och så skriver de, i en skrivbok som de köper för ägg hos bokhandlaren i staden. Men bara exakt det som händer framför dem. Inga liknelser, inga känslor, inga adjektiv, som att någon är snäll, är tillåtna i berättelsen i skrivboken. Bara ett vi som registrerar och som handlar med en sammanbiten vilja till överlevnad. Som när de fått så mycket stryk att de börjar slå varandra: ”Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta.”

Annons
Annons
Annons