Annons
X
Annons
X

Sören Gyll racerförare i hemlighet

Han har Sveriges kanske finaste Volvo P1800 ES. I en öppenhjärtig intervju avslöjar Sören Gyll spelet bakom kulisserna när PG Gyllenhammar avgick och att han under flera år hade en parallell karriär – som folkraceförare. Helt i hemlighet – han ville inte bli känd för att köra vårdslöst.

Sören Gyll med sin P1800 ES och hunden Atlas.
Sören Gyll med sin P1800 ES och hunden Atlas. Foto: TOMAS ONEBORG

JAG & MIN BIL | SÖREN GYLL – VOLVO P1800 ES

Sceneriet med Mälaren glittrande i bakgrunden är som taget ur en reklambroschyr från 1972. Sören Gylls guldgula Volvo P1800 ES står i herrgårdsgruset. Han pekar och skrattar när vi ska fotografera bilen utanför familjens Segersta gård i Uppland.

– Kolla här, mössen har ätit på mattorna. Jag måste flytta den till ett annat garage.

P1800:an hittades av PG Gyllenhammar 1993 och köptes under Sören Gylls vd-tid på Volvo, men processen tog flera år. Industrisveriges kanske största fusionsfiasko kom nämligen emellan. Men mer om det sedan.

Annons
X

Historien börjar i Ångermanlands inland 1940. Byn Skorped har några hundra invånare och en grusväg som ringlar ett par kilometer västerut, till några hus samlade runt åkerlappar. Hussamlingen heter Lännäs.

Här föddes Sören Gyll, vars värld inrymdes på en gräsbelagd gårdsplan som samlade tre generationer. Centralgestalten var morfar Jonas Bergström som drev en liten importfirma för ur och urdetaljer och på gårdsplanen stod morfaderns röda kutryggiga bil.

– En Ford Vedette, säger Sören Gyll efter lite betänketid.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Han som kanske gjort Sveriges längsta klassresa ler inåtvänt i höstsolen.

    Runt de vita knutarna i Lännäs ruvade skogen och Sören Gyll ville bli det högsta tänkbara i sin värld – jägmästare. Han cyklade varje dag in till Skorped och tog bussen in till Örnsköldsvik och läroverket.

    Den stora världen hägrade. Och en egen bil.

    Han lånade en tusenlapp av morfar och köpte bil – mest för att sälja med vinst och byta upp sig. Den första var en stor beige Buick och nästa en VW Cabriolet. För att komma in på jägmästarutbildningen tarvades skogslig praktik – det betydde hårt sommararbete i skogen. Där fattade VW:n en dag eld ute på ett kalhygge.

    – Det rök som fan där bak i motorn. Det enda jag hade att släcka med var saftflaskan. Det var inte kul.

    Så kom det stora bakslaget. Betygen räckte inte till jägmästarutbildningen. Han började förstrött ekonomistudier, men avbröt. Sören Gyll stod nu som 21-åring utan kontaktnät och formell utbildning.

    Han började sälja skrivmaskiner hos Olivetti. Men på en mässa lämnade han sitt visitkort hos Xerox, som gjorde nymodiga kopieringsapparater, sa kavat att om de behövde säljare kunde de ringa. Han blev kvar 14 år på Xerox. Gjorde raketkarriär.

    – Jag fick en hundkoja som tjänstebil, men den gick ju inte att köra i Norrland, man frös ju fast i den.

    Istället gungande Sören Gyll fram i en Peugeot 404, rejält byggd med små fenor på bakflygeln, och byggde upp Xerox norrlandsverksamhet. Körde kopiöst mycket. Sålde ännu mer. Cheferna i Stockholm höjde på ögonbrynen och han ombads göra om tricket – fast i Stockholm.

    – 1974 blev jag riktig chef. Då fick jag en sexcylindrig Volvo 164, säger han.

    Då stod det marknadsdirektör på visitkortet och tjänstebilarna hade anonymt avlöst varandra. Som vd på Uddeholms Sweden AB i Värmland på 1980-talet körde han Saab 900 turbo och det blev känt att han körde friskt. Bruks-vd:n på ståtliga Risbergs Herrgård vid Rådasjön utanför Hagfors hade nämligen en parallell karriär, långt bort från kristallkronor och styrelserum, en karriär som hittills varit okänd.

    Inom folkrace.

    En grusgrop utanför Hagfors i början av 1980-talet: Motorer varvas och det gruffas vilt i kurvor. Gamla hopknycklade bilar strippade på allt utom en störtbåge kämpar om att komma först och adrenalinet sprutar som champagne på Stureplan. Det är på liv eller död.

    Iklädd hjälm och brandsäker dräkt ylade Sören Gyll fram i en Saab i flera lopp. Helt i hemlighet.

    Varför folkrace?

    – När man kört några varv i en tävling tappar man försiktighetsomdömet och när man kör för fullt ligger man på gränsen. Det är en väldigt speciell känsla. Då rullar man runt ibland.

    Är det så i riktiga livet också?

    – Ja kanske, men jag tänkte inte så. Jag körde bara några lopp. Jag var för feg förare, säger han och ler.

    I parallellvärlden förvandlade Sören Gyll förlusttyngda Statsföretag till blomstrande Procordia, medan han rattade en tradig Volvo 740, och i maj 1992 blev han rikskändis – som ny vd på Volvo. Mitt i storaffären med Renault.

    Han var först positiv till fusionen.

    – Det fanns ett antal arbetsgrupper, men när det ena efter det andra gänget kom tillbaka och var jättebekymrade reagerade jag. Renault skulle få för mycket makt. Det skulle gå ut över bilrörelsen.

    Det började samtidigt mullra hos storägare och jäsa i ledningsgruppen.

    – Till slut sa jag nej. Jag tyckte det blev fel. Det skulle kosta för mycket för Volvo. Jag såg framför mig nedläggning av forskning och utveckling.

    Den 2 december 1993 blev en ödesdag. Sören Gyll hade med kort varsel fått till ett extra styrelsemöte. En enda punkt var på agendan. Fusionen. Som stod och vägde. Hela industrisverige höll andan.

    – Jag förutsatte att jag skulle bli sparkad, så jag var inte rädd, säger han och tar en klunk kaffe.

    Kvällen innan gav han noggranna instruktioner till sin fru Lilly.

    – Jag sa att ”när du kommer hem i morgon är förmodligen Fix (hunden, red:s anm) inte där. Då är vi ute på gården i Uppland. Men du ska säga att du inte vet var jag är, media kommer att vara som tokiga”. ”Jag hör av mig”, var det sista han sa.

    Sören Gyll fick majoritet i styrelsen. Samma eftermiddag avgick PG Gyllenhammar och en epok i industrisverige var slut. Sören Gyll stannade som vd till 1997 då ha efterträddes av Leif Johansson.

    En åkgräsklippare far fram och tillbaka och vi börjar gå ut mot den framkörda P1800 ES som blänker i solen. Sören Gyll ska äntligen berätta hur han köpte bilen.

    Redan vid tillträdet på Volvo hade han nämnt för PG Gyllenhammar att han gärna ville köpa en äldre Volvo. Tiden gick.

    – En dag kom PG och sa att han hade hittat en P1800. De tog in den på Volvo och började göra i ordning den. Men sedan kom vår brytning, säger han utan bitterhet i rösten.

    När allt lugnat ner sig lät han göra en extern värdering och köpet gick genom Volvos juriststab.

    – Det fick inte bli något snack om förmåner.

    Har du speciell relation till Volvo idag?

    – Nej, inte till bilarna. Men jag känner fortfarande en del personer i bolagen.

    Hur är ditt förhållande till PG Gyllenhammar idag?

    – Vi har träffats. Engelsmännen brukar säga ”we agreed on a disagreement”. Men vi går inte på samma partyn, om man säger så.

    Annons
    Annons
    Annons
    X

    Sören Gyll med sin P1800 ES och hunden Atlas.

    Foto: TOMAS ONEBORG Bild 1 av 7

    Sören Gylls P1800 ES.

    Foto: TOMAS ONEBORG Bild 2 av 7

    Sören Gyll med sin P1800 ES.

    Foto: TOMAS ONEBORG Bild 3 av 7

    Sören Gylls P1800 ES.

    Foto: TOMAS ONEBORG Bild 4 av 7

    Sören Gylls P1800 ES.

    Foto: TOMAS ONEBORG Bild 5 av 7

    Sören Gyll med sin P1800 E.

    Foto: TOMAS ONEBORG Bild 6 av 7

    Sören Gyll med sin P1800 ES och hunden Atlas.

    Foto: TOMAS ONEBORG Bild 7 av 7
    Annons
    X
    Annons
    X