Annons

Absolut svensk : en ID-handlingSoran Ismail vurmar för den egna etniciteten

Soran Ismail och medförfattaren Jonas Steken Magnusson.
Soran Ismail och medförfattaren Jonas Steken Magnusson. Foto: Emma Svensson

Man kan ha överseende med att Soran Ismails skämt fungerar dåligt i bokform. Det stora problemet är hans idé om tidlösa vi-gemenskaper som överförs via blod och gener, skriver Qaisar Mahmood.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

En varm dag i augusti 2010. Fem personer sitter runt ett bord i en radiostudio. Bland dem ståuppkomikerna Özz Nûjen och Soran Ismail, två programledare och undertecknad. Hörlurar på huvudet. Mikrofoner fästa på teleskopsstativ. Vi ska samtala om det här med svenskhet. Jag har precis blivit med en reportagebok ”Jakten på svenskheten”. Özz Nûjen och Soran Ismail har bägge med hjälp av humor framgångsrikt problematiserat komplexiteten i vem som är vad i vår globala värld.

Om inte jag minns samtalet fel var Özz Nûjen irriterad på mitt resonemang om att jag ville vara en del av svenskheten. Med märkbar irritation suckade han och sa ”vi har kommit hit till Sverige från Turkiet för att vi inte fick vara kurder och nu vill du att vi ska vara svenskar?”. Jag försökte argumentera för att det var inte jag, Nûjen eller Ismail som skulle anpassa oss utan att det var svenskheten som behövde förändras så att vi får plats. För att lyckas med det behöver vi sluta definiera oss i etniska boxar, på samma sätt som vi slutat att dela in mänskligheten i olika raser. Jag är inte säker på att jag nådde fram. År 2010 var debatten om svenskheten annorlunda jämfört med idag. Zlatan Ibrahimovic hade ännu inte spelat in VOLVO-reklamen med ”Jag vill leva, och jag vill dö i Sverige”.

Annons
Annons
Annons