Annons
X
Annons
X

Arne Melberg: Sontag ville väcka vårt världssamvete

(uppdaterad)

Fotografier från avlägsna krigshärdar, händelser långt tillbaka i ­historien och andra människors lidande: Susan Sontag visade på vikten av att erkänna närvaron även av sådant som inte direkt tycks angå oss. En ny norsk bok tar fasta på Sontag som etisk estet.

Susan Sontag (1933–2004).
Susan Sontag (1933–2004). Foto: IBL

Försöker man överblicka Susan Sontags verksamhet slås man av hennes mångsidighet: från 1960-talet till sin död 2004 skrev hon mängder av essäer, kritik, ­monografier inom flera konstarter, romaner, skådespel, filmmanus, och hon regisserade film och teater. Numera finns också hennes dagböcker från hela perioden delvis utgivna.

I essän ”Trettio år senare”, som står i ”Där tonvikten ligger” (2001, på svenska 2005), ser hon tillbaka på sin utveckling och kommenterar genombrottsvolymen ”Konst och antikonst” (1966, på svenska 1969). ”Jag var en ihärdig estet och en moralist som knappt kommit ur garderoben”, skriver hon. Det var förstås esteticismen som fångade 60-talets ­läsare, appellerna till konsten som yta och spel och erotik, motståndet mot den ”tolkning” som uppfattades som falsk djupsinnighet. Idealiskt sett, skriver hon, borde man avskaffa all tolkning av konstverk, ”vars yta är så sammanhållen och ren, vars attack är så snabb, vars tilltal är så direkt att verket kan vara ... precis det som det är”.

Hennes specialitet blev film och fotografi och hon avslutar ”Om fotografi” (1977, på svenska 1981) med att slå fast att all modern konst eftersträvar fotografiets tillstånd. Hon syftar på att fotografiet upphäver den klassiska distinktionen mellan original och kopia liksom mellan högt och lågt. Samtidigt som hon inleder samma bok med att konstatera att all fotografi är memento mori: ”Att ta ett fotografi är att ta del i en annan människas (eller ett annat tings) dödlighet, sårbarhet, föränderlighet.” Fotografiet medger både esteticism och moralism och innefattar därmed Sontags hela utveckling; hennes senare arbeten om fotografi skulle domineras av det etiska och historiska perspektiv som skymtar i citatet.

Annons
X

En skiss till denna utveckling kan man ana i följande rader i ”Anteckningar om ’camp’” (i ”Konst och antikonst”): ”Den moderna sensibilitetens två viktigaste impulser kommer från judiskt moraliskt allvar och homosexuell esteticism och ironi.” ­”Anteckningar om ’camp’” var Sontags stora genom­brott som essäist; hon gav estetisk och kulturell halt åt ett begrepp som tidigare hade varit ett lösenord i den homosexuella subkulturen. Man får väl anta att Sontag inberäknade sig själv bland den moderna sensibilitetens pionjärer och med rätta tillskriver sig esteticism och ironi – men också moraliskt ­allvar.

I en färsk bok av den norska kritikern Kaja ­Schjerven Mollerin, ”I denne verden. Om estetikk og etikk i Susan Sontags verk” (Gyldendal) betonas kontinuiteten i Sontags författarskap och hennes verksamhet – att hennes esteticism aldrig uteslöt moralen utan alltid inkluderade ett etiskt perspektiv. I var sitt kapitel diskuterar Mollerin först ­Sontags sist publicerade bok ”Att se andras lidande” (2003, på svenska 2004), därefter romanen ­”Vulkanälskaren” (1992, på svenska 1995), slutligen dokumentärfilmen ”Promised lands”, ett slags rapport från Israel just efter Jom Kippur-kriget 1973. Som man förstår vill Mollerin ge en bild som inkluderar Sontags olika uttrycksformer – essä, roman, film – liksom hennes olika perioder. Genombrottsessäerna från 60-talet får visserligen inget eget kapitel, men ”Konst och antikonst” är ändå en given referens. Redan där handlar det om det som Sontag varierar och utvecklar i alla sina verk och perioder: förhållandet mellan konst och liv.

Kaja ­Schjerven Mollerin Foto: Julie Pike

Mollerin lyfter fram ”uppmärksamheten” – ett begrepp hon hämtar från Simone Weil via Iris ­Murdochs moralfilosofiska uppsatser från 1960-talet. Vidare Virginia Woolf, som i essäboken ”Tre guineas” (1938) gör någonting som också Sontag gör i ”Att se andras lidande”: tar fotografier från krig och tortyr till utgångspunkt för att diskutera estetik, etik, politik. Sontag är långtifrån okritisk till Woolf, men Mollerin noterar att hon ändå närmar sig Woolfs position. Precis som Sontag reserverar sig Mollerin för beteckningen feminist, men hon rör sig helst i kvinnligt sällskap och menar nog att de kvinnliga tänkare hon använder har ett försteg framför manliga när det gäller att ge kropp, vardagsmoral och uppmärksamhet plats i tänkandet.

I ”Att se andras lidande” lyfter Mollerin fram just uppmärksamheten: de krigsfotografier som Sontag diskuterar kräver en blick som är uppmärksam på flera sätt. Det krävs en medkännande blick, som ­accepterar att också de rysligaste bilder berättar om mänsklig verklighet och att det lidande som ­dokumenteras har med oss själva att göra. Bilderna får oss – bör få oss – att känna ansvar och delaktighet, samtidigt som vi måste inse att villkoren skiljer människor åt. Vilket är detsamma som att säga att krigsfotografiet väcker både tanke och känsla – och manar till politisk handling.

”Vulkanälskaren” är en historisk roman som utspelar sig i Neapels 1700-tal, men också med så många bottnar och glimtar från idag att man, när den kom, gärna såg den som postmodernt lekfull. Mollerin läser något helt annat: Sontag ger oss ingen detaljerad eller korrekt framställning av en historisk epok, i stället vill hon få oss att ”tänka på hur vi lever med det förflutna, på vilket sätt det förflutna finns för oss”. Och det som betingar historiens kontinuitet och historiens närvaro i vår tid är framför allt kroppslig erfarenhet. Romanen registrerar historien genom kroppslig förändring och kroppsligt förfall. Och det som romanen därmed kan få oss att inse och uppleva samman­fattar Mollerin med det existentiella patos som hon också använder i sin boktitel: ”Jag är här. Här, i den här världen.”

Också dokumentären ”Promised lands” dokumenterar enligt Mollerin närvaron, att ”jag är här”. Sontag var själv judinna men så emanciperad att man knappast kunde vänta sig att hon skulle identifiera sig med den israeliska verkligheten: närvaron blir problematisk. Mollerin ser en Sontag som fruktar att den flik av världen hon filmar i Israel är på väg att förlora både hopp och mening. Hon gestaltar den oöverkomliga svårigheten att navigera ­mellan att vara alldeles neutral och att ”fly in i ­perspektivet” som Mollerin kallar det: tron att mitt eget perspektiv på verkligheten är allt som finns av verklighet.

Ur dokumentären "Promised lands" (1974).

Mollerin har skrivit något som är lika ovanligt i norsk som i svensk tradition men som jag ändå vill kalla för en klassisk monografi: hon presenterar, diskuterar, ­funderar, aktualiserar. Hon leder oss med säker hand in i ett möte med ett stort för­fattarskap. Men hon tillåter oss inte att vara trygga; i stället vill hon att vi som läser själva ska erfara och ta ställning till de avgörande komponenterna i Sontags tänkande: uppmärksamhet, medkänsla, fysiskt betingad erfarenhet, närvaro i världen.

Denna etiska profil kanske överraskar med tanke på Sontags rykte som estet, exemplarisk high-brow och kritisk intellektuell. Det hör till bilden att ­Sontag blev alltmer krass med åren och hade föga gott att säga om den offentlighet där hon verkade. Som när hon i den ovan citerade essän ”Trettio år senare” hävdar att ”det seriösa samtalets normer har nästan helt underminerats i och med upp­komsten av en kultur, vars mest tillgängliga och ­dominerande värden hämtats från underhållningsindustrierna”.

Susan Sontag är rentav den sista stora symbol­figuren för en kultur där den kvalificerade tidskriften och det intellektuella samtalet var ett slags standard, det vill säga innan underhållningsindustri, ”media” och inte minst nätet hade skapat en situation som idag, bara drygt tio år efter Sontags essä, skapat fullständigt annorlunda villkor för det ­offentliga samtalet.

Också de moraliska dimensionerna i Sontags ­position och perspektiv blev allt skarpare med åren. I essän ”’Där’ och ’här’” (i ”Där tonvikten faller”) närmar hon sig rentav en profetisk position som världssamvete när hon blickar ut över samtiden och konstaterar att den bild av världen som formats av intellektuella i Europa och Nordamerika handlar om ”förvirring, brist på ansvar, själviskhet, feghet” men framför allt om ”jakt på lyckan”. ”Vår, inte ­deras. Här, inte där.”

För Mollerin innebär detta ingalunda att Sontag skulle vara överspelad, som ett slags dinosaurie från en för alltid gången tid. Snarare tvärtom: det var sammanhanget mellan liv, kropp och tänkande som betingade hennes tidiga esteticism, men det är också detta sammanhang som betingade hennes kulturkritik och som gör henne aktuell än idag.

Mollerin skriver fram Sontags kritik av medierna och av vår ”jakt på lyckan” till idag och hävdar dess aktualitet. Idag lever vi i en ”självupptagen” kultur, hävdar hon, en så kallad ”öppenhetskultur” som döljer mer än den visar fram, som ”utarmar” den egna erfarenheten, som tillåter oss att ”shoppa” åsikter och meningar men knappast att utbyta ­erfarenheter, som får oss att insistera på den egna meningen i stället för att lyssna på andras. Sontag hann knappt få någon erfarenhet av nätkulturen eller av sociala medier, men hon förutser utvecklingen.

Den tidiga Sontag, i ”Konst och antikonst”, insisterade på vikten av att ”återerövra våra sinnen”. Mollerin instämmer och hävdar att det är viktigare än någonsin idag. Konst och liv hänger ihop. Liv och historia hänger ihop. Och konsten kan fortfarande hjälpa oss fram till oss sinnenas liv och därmed göra oss uppmärksamma och medkännande, på andras verklighet och andras lidande, på eget liv och egen historia. På de fundamentala villkoren för att finnas till ”här, i den här världen.”

Annons
Annons
X

Susan Sontag (1933–2004).

Foto: IBL Bild 1 av 3

Kaja ­Schjerven Mollerin

Foto: Julie Pike Bild 2 av 3

Ur dokumentären "Promised lands" (1974).

Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X