X
Annons
X
Recension

Sonetterna till Orfeus (Die Sonette an Orpheus) Sonetter framfödda i lyriskt rus

ANSPRÅKSFULLT. När Martin Tegen tolkar Rilkes ­"Sonetterna till Orfeus" lyckas han beundransvärt ofta behålla dikternas unika självklarhet. Hans ­version av "Sonetterna till Orfeus" är ett mycket ­betydelsefullt tillskott till den svenska översättningspoesin, skriver Michel Ekman.

För mig är detta essensen av vad poesi är: ”Da stieg ein Baum. O reine Übersteigung! / O Orpheus singt! O hoher Baum im Ohr! / Und alles schwieg. Doch selbst in der Verschweigung /ging neuer Anfang, Wink und Wandlung vor.” Eller i Martin Tegens svenska tolkning: ”Där steg ett träd. O rena överstigning! / O, Orfeus sjunger! Höga trädets öra! / Och allting teg. Dock var det en förtigning / som önskade förvandla och förföra.”

Visst, man kan anklaga den store modernisten
Rainer Maria Rilke (1875–1926) för att vara uppblåst, man kan fråga sig om han alltid hade täckning för sina storståtliga tirader. Men det hjälps inte, ännu 35 år efter att jag upptäckte denna poesi ger den mig gåshud samt en känsla av att tillvarons hemlighet lurar där, precis bakom hörnet. Grundläggande är det fysiska välbehag Rilkes vers ger: dess musikalitet, de magiska metaforerna. De skapar den nödvändiga beredskapen att ge sig hän.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X