Recension

StorytellingSönderfallets mästare

Under strecket
Publicerad
Annons

Todd Solondz Happiness från 1998 måste räknas till de oförgätliga filmernas skara. Att filmen nyper sig fast i medvetandet beror på den framhävda kompromisslösheten och det orgiastiska intrånget på mer eller mindre tabubelagda områden. Solondz skildrar vad många inte ens vill eller vågar tala om, allt från onani och oförblommerad, skälvande kåthet till pedofili och incestuösa drömmar och gärningar. Att rikta ljuskäglan mot människans innersta och unkna skrymslen är en berättarteknisk metod som gör ett fränt intryck, men som också förlorar styrka varje gång den begagnas. Gränserna för det förbjudna förskjuts och låter sig svårligen återkallas.

Storytelling består av två delar, Dikt och Verklighet. Den första kortare delen, Dikt, utgår ifrån en skrivarkurs där den svarta, frustrerade läraren, Mr Scott (Wisdom), kompenserar sin förlorade litterära potens med att förnedra sina vita kvinnliga elever i sexuella hämndakter. I klassen finns den cp-skadade Marcus (Leo Fitzpatrick, svinet från Kids som nu tycks ha fått sitt straff) som för att göra sig attraktiv vill bli författare, och hans flickvän Vi (Blair), som låter sig utsättas för Mr Scotts erotiska vrede.
Vis text kritiseras av klasskamraterna för att den är orimlig och full av oanständiga ord, som bara är ämnade att chocka läsaren, en invändning inte olik den som kan riktas mot Solondz berättande. Men den är sann, utbrister Vi förtvivlat, varpå Scott hävdar att allt skrivande är dikt, ord som kan utläsas som Solondz eget försvar.

Annons
Annons
Annons