Annons
X
Annons
X

Sommaren då jag åt upp Putte

DJURRÄTT | DJUR SOM INDIVIDER

Närproducerat fanns inte som begrepp när jag var liten, det var ett vardagligt faktum. Hos grannen hämtade vi vår mjölk och efter något dygn i kylen kunde man skumma av grädden eller sätta en filbunke. Hos en annan granne inhandlades en halv gris och mitt i byn stod fryshuset som alla gemensamt hyrde fack i för att rymma sitt fläsk och sina hela lamm.

Det låter nästan exotiskt att beskriva nu, när mycket av det där hunnit dö ut. Frysföreningen är insomnad och huset samlar mossa. Visst finns det bönder och visst finns det halva grisar nu också, men förhållningssättet är annorlunda. Närproducerat. Och mjölken i traktens kylskåp står inte i bringare, utan i paket precis som överallt annars i mellanmjölkens land. I paketen blir det tyvärr aldrig någon grädde som veckar sig när man far över ytan med en sked.

Om somrarna brukar jag bli kompis med en kalv, ett företag som kräver enorma mängder tålamod. Man måste ta sig igenom en väldig massa stående i början, eftersom minsta rörelse föranleder skälvningar i den lilla kalvkroppen. Ett helt steg från min sida utlöser skrajsna skutt. Men efter ett tag tar nyfikenheten ändå överhanden och plötsligt har jag en buffande, knuffande vän som med sträv och stark tunga försöker svälja hela min underarm.

Annons
X

Första året var en kelig gossekalv som döptes till Putte. På höstkanten åt vi middag hemma hos mormor och min morbror skrockade att ”Det är Putte vi äter nu.” Jag minns inte om det bara var ett skämt eller om det var sant. Vad jag däremot minns är att jag inte närmre undersökte vilket och att jag inte heller la ner gaffeln. Kanske åt jag Putte, jag vet inte.

– Jag skulle vilja se en modefotograf från Hennes & Mauritz försöka klämma på Mona Malm de anorektiska dumheterna. Vi ska klämma in oss i ideal som vi inte hör hemma i från början. Det är livsför nekande att inte kunna äta. Det gäller även de vegetariska idealen. Människor blir begränsade. Någon sa att det beror på att vi är uppvuxna med Kalle Anka och djur som pratar. När tomatjävlarna börjar prata med varandra och när det kommer en tecknad serie om linser kan vi kanske börja äta kött igen.
**
De kryddiga orden** är Lars Molins och det är tio år sedan han uttalade dem i en intervju i Expressen (13/8 -98). Trots att bara tio år har gått är det mindre troligt att vi skulle höra en regissör säga något liknande idag. Nu är vi mer försiktiga, väl medvetna om att det med köttätandet följer inte bara ett, utan flera problem, varav etik och klimat är några.

Det ligger onekligen ett visst mått av självmotsägelse i att vi å ena sidan kräver etisk djurhållning och goda transportförhållanden, men å den andra planerar att förr eller senare döda och äta upp de djur vars väl och ve vi värnar. Ändå är detta en balansgång de flesta av oss klarar, utan att drabbas av moraliska dubier. Hur går det till? Hur kunde jag äta upp Putte och se mig i spegeln efteråt? Trots att också jag sett tecknade djur på tv?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kanske för att jag visste att Puttes liv hade varit fint och att hans öde ändå var att bli uppäten. Så mycket begrep jag, fast jag bara var ett barn. Inte heller fann jag det särskilt konstigt. Det gör man nog inte om hela omgivningen är gårdar, åkrar, natur, djur, mjölk och slakt.

    Spanien har nyligen stärkt djurrätten avseende apors status. Människoliknande apor – det vill säga schimpanser, bonoboer, gorillor och orangutanger – höjs över andra djur och tilldelas ett slags ”personskap” med vilket rätten till ”liv och frihet” följer. Det är ingen enkel lagstiftning att sjösätta eftersom den inbegriper en avsikt att behandla apor som individer. Samtidigt blir argumenten för den här sortens särskiljande starkare ju mer vi får veta om våra släktingar.

    Människoaporna lär aldrig bli samhällsvarelser på de premisser som vi sätter upp för varandra. När vi utsträcker dem rättigheter de inte själva har krävt är det i någon mening en välgörenhetshandling som understryker det som skiljer oss åt, snarare än det understryker likheterna. Vi vet ingenting om vad de tycker om våra rättighetskataloger. Men precis som när vi av respekt för och kärlek till alla levande varelser kräver större hönsburar och stopp för plågsamma djurtransporter så blir det lättare att se sig i spegeln.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X