Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Stalpi Som om Stephen King satt på Kerstin Ekmans axel

Stefan Spjut tar läsaren till de norrländska vidderna där väsen hämtade ur myter och folktro antagit människohamn. En väl så spännande story, men Therese Eriksson vill ha mer av en berättelse än enbart dunkel ondska.

Stefan Spjut har jobbat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och kulturredaktör på Norrbottens-Kuriren. ”Stalpi” är en fristående fortsättning på författarens ”Stallo” som utkom 2012.
Stefan Spjut har jobbat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och kulturredaktör på Norrbottens-Kuriren. ”Stalpi” är en fristående fortsättning på författarens ”Stallo” som utkom 2012. Foto: Sofia Runarsdotter/Bonniers
Bokvåren 2017

Stalpi

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag
ISBN
9789100143565

366 sidor

Det börjar rafflande. En ovanligt stor varg ska sövas och flyttas, Anders och Geir arbetar på Naturvårdsverkets uppdrag. Det tar inte lång tid förrän stämningen kring det monstruösa djuret blir alltmer krypande kuslig; Geir som kvider att de kommer att dö och ett outhärdligt gnissel i Anders huvud. ”Sedan höjer han blicken mot den ohyggliga gestalt som står på vanskapta ulvben i baklyktornas röda ljus. Rynkig och skelögd som en gammal häxa, med sändaren som något slags extravagant futuristiskt smycke kring halsen.”

Stefan Spjuts ”Stalpi”, uppföljare till ”Stallo” (2012), är en uppstramad och mer renodlad spänningsroman än den föregående. Men grundbulten är densamma: trollen. Berättelsen om dessa varelser – som kan ta djurhamn i minsta lilla mus på några sekunder – vilar på den urgamla föreställningen att våra skogar befolkas av väsen som vi inte förstår oss på, som lever där i allra största hemlighet.

Men Stefan Spjuts troll är inte fredligt hemlighetsfulla. När de interagerar med människor tar de deras liv i besittning för alltid. De tar sig in i deras huvuden och genom att förstärka känslolägen, styra tankar och impulser blir de omöjliga att undkomma.

Annons
X

”Om man tror på troll, då är man bara konstig, men om man vet att de finns, då är man som förbannad”, som trolljägaren Susso Myréns mamma Gudrun konstaterar. Susso har liksom i ”Stallo” en avgörande roll också i den nya romanen. Efter sitt avslöjande av den sekt som rövade bort barn (för att ge åt trollen, men det ingår givetvis inte i den allmänna rapporteringen), har hon dragit sig undan världen i ett hus i Vittangi, och lever ett ljusskyggt liv i sällskap med den ekorre som både är hennes välgörare och den som förgör hennes möjligheter till normalt människoliv. När sektledaren Lennart Brösth lyckas rymma från psyket börjar allting om igen.

Det här är en thriller, det är skräcklitteratur, men Stefan Spjuts romaner har också starka band till den litteratur som hämtar sin näring ur sagor, myter och djupet av vår folktro, den som skildrar varelser som varken är djur eller människor. Spjut missar sällan ett tillfälle att prata om Kerstin Ekmans betydelse för hans författarskap, och det är tydligt att inspiration hämtats från såväl hennes kriminalroman ”Händelser vid vatten” (1993) som från de romaner som skildrar troll, skrymt och övernaturliga väsen, som ”Rövarna i Skuleskogen” (1988) och ”Urminnes tecken” (2000).

Någon Kerstin Ekman är nu Spjut, vare sig stilistiskt eller innehållsligt, inte. Men föreställ dig att Stephen King har antagit sorkhamn och sitter på hennes axel och styr fingrarna på tangenterna, och du kommer hyfsat nära den hybridlitteratur som är Stefan Spjuts.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Spänningen är A och O här, och visst ligger jag vaken till sent in på natten för att det inte går att sluta läsa. Och visst känner jag hur något temporärt förskjuts i mitt medvetande, så att djuren plötsligt får potential att vara något annat än vad de ser ut att vara. ”Stalpi” – för övrigt ett av de samiska språkens många ord för varg” – har mindre av nästan allt än vad ”Stallo” hade; färre bisarra bihistorier med kända, namngivna svenskar, färre tillskruvade associativa referenser, till och med färre troll. Men den har – som jag minns det – mer av en sak: våld. Trollen, och inte minst människorna de har i sitt våld, är brutalare, blodtörstigare, hämndlystnare.

    Att trollen på sätt och vis är ännu mer i bakgrunden här gör dem visserligen mer gåtfullt otäcka, men samtidigt svårare att relatera till. Det kan låta lätt rubbat att efterlysa mer av trollens perspektiv, men faktum är att jag saknar just det i båda Spjuts romaner. Trollen förblir de okända andra, i princip enbart ett hot mot människan, men aldrig får man veta vad det är som driver dem – egentligen. Utan svaret på frågan ”varför?” försvinner den civilisationskritiska udd som finns hos Kerstin Ekman, och allt som återstår är dunkel ondska. Nog så läskigt i och för sig.

    Annons

    Stefan Spjut har jobbat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och kulturredaktör på Norrbottens-Kuriren. ”Stalpi” är en fristående fortsättning på författarens ”Stallo” som utkom 2012.

    Foto: Sofia Runarsdotter/Bonniers Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X