Recension

Kris KristoffersonSom gamla berättelser i farfars knä

Tre amerikanska legender är just nu på Europaturné. I fredags var Dolly Parton på Globen, i måndags uppträdde Kris Kristofferson, om en vecka kommer Bob Dylan.

Under strecket
Publicerad
Annons

”Missa honom inte, han är bäst”, utropar Kris Kristofferson entusiastiskt. En liten stund innan har han lovprisat Ingmar Bergman och Ingemar Johansson.Kristofferson når som artist inte upp till Dolly och Bobby, men som låtskrivare har även han uppnått legendstatus. Alla har hört Me and Bobby McGee, en av världens tjatigaste låtar, väldigt många känner till mjuka countryklassiker som Help me make it through the night och Sunday morning coming down. Solo på Cirkus sjunger han dem alla, och en massa annat som inte är fullt lika känt. Samtliga stöpta i samma form och nästan alla mottagna med igenkännande klappningar av den stora och hyllande publiken.

Mannen i de svarta kläderna har hunnit bli 70. Han fumlar med den akustiska gitarren och Dylan-munspelet, han glömmer bort textrader. Sångerna görs i korta versioner och avslutas abrupt med ett ”thank you”. Mitt i konserten kommer en paus, han måste väl få vila sig. Rösten är ganska sliten, men har mjukt rundade hörn och en viss fyllighet som gör den vacker. Det känns lite som att sitta i en farfars eller morfars knä och höra på berättelser från gamla tider. Det är till en början mysigt och underhållande men efter ett tag blir man rätt sömnig. Till slut somnar man skönt, men det spelar ingen roll; Kristoffer Kristofferson fortsätter sjunga sina fina sånger i alla fall.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons