Recension

Benvenuto CelliniSom en komedi av Shakespeare i toner

Under strecket
Publicerad
Annons

Fram till 1950-talet byggde alla framföranden av Berlioz tvåaktsopera Benvenuto Cellini på Weimarversionen från 1852 (tre akter), där de tekniskt svåraste delarna eliminerats och buffaelementen tonats ned. När Colin Davis dirigerade nyuppsättningen av Benvenuto Cellini på Covent Garden 1966 hade man dock strävat till att återskapa Parisversionen från premiären 1838. Sedan dess har ytterligare material kommit i dagen, den nya Berlioz-editionen från 1996 på Bärenreiter Verlag ger 28 minuter mer musik än vad som var tillgänglig för Davis.

Det har tagits till vara i den här inspelningen, som därmed framstår som en av de angelägnaste produkterna av Berliozjubileet 2003. För för första gången kommer vi nu nära renheten i den första version som Berlioz komponerade i Montmartre sommaren 1836. Vilket bland annat innebär en över 50 takter längre uvertyr än vanligt. En del senare ändringar av tonsättaren själv (även från Weimarversionen) är dock inkluderade. Den kvicka, luftiga musiken är som en komedi av Shakespeare i toner.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons