”Som att backa bandet”

En overkligt film som rullas upp på nytt, ett mardrömslikt scenario som återupprepas, denna gång med den indonesiska paradissstranden Pangandaran i fokus.
Flodvågen i Indonesien sänder kalla kårar i ryggen på tusentals svenskar som förlorade sina nära och kära
i tsunamin i Thailand 2004.

Under strecket
Publicerad
Maria Ekdahl förlorade sina båda söner i Tsunamin. Vid ”altaret” hemma i villan tänder hon ljus och rökelse varje morgon.

Maria Ekdahl förlorade sina båda söner i Tsunamin. Vid ”altaret” hemma i villan tänder hon ljus och rökelse varje morgon.

Annons

– Det är som att backa ett band av smärtsamma minnen som rivs upp på nytt, säger Maria Ekdahl
i Malmö som förlorade sina bägge söner, John som skulle fylla nio och Henry som var sju.
När Maria kom tillbaka efter en dyktur var hela hennes familj utplånad av vågen.
Tillsammans med Bob Stigsson från Kungsbacka som också förlorade sin familj i katastrofen, byggde hon upp nätverket ”visomfinns.se” som stöd för drabbade som vill samtala med andra i samma situation på nätet.

Maria kan lätt identifiera sig med den svenska pappan som förtvivlat sökte efter sina båda nu återfunna söner, 6 och 8 år gamla som befarades ha omkommit i vågen.
– Tack och lov verkar väl pådraget och stödet på plats vara lite bättre organiserat nu än då, säger hon och minns med fasa det kaos som hon och andra
svenskar mötte när de skulle försöka leta rätt på sina anhöriga på sjukhusen i Khao Lak-området.
Mikael Sandén i Båstad förlorade sin nioåriga dotter i katastrofen.
För honom och hans familj är tillvaron fortfarande indelat i ett före och ett efter, innan det hände och efter.
– Jag ser på bilderna från Indonesien och känner igen alla delar. Vi identifierar oss helt med de som nu letar efter sina anhöriga, säger han.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons