Annons
X
Annons
X

Soldatens ömsinta blick gör mest ont

Jag hade glömt det: hur Stockholms alla flickor och kvinnor slår ut i blom under våren och sommaren. De vaknar till liv, vackra och ljuva som prinsessor som kyssts ur sin Törnrosasömn av prinsen. 

Helt nytt för mig, som bott trettio år utomlands, är också den invasion av barn, från bebisar till förskolebarn, som har intagit Stockholms innerstad. Visserligen brukade jag komma hem på semester, men då hölls jag mest i stugan, utanför stan. Jag går omkring i mina kvarter med ett nästan fånigt lyckligt leende på läpparna. Som när jag får ögonen på en riktig Carl Larsson-tös, som nöjd, belåten och synligt stolt över sin knallröda hatt, dras fram i sin sittvagn av mamma. 

Mitt i sommaridyllen och glädjen högg det till i hjärtat på mig. Jag mindes pojken med den röda bollen. 

Annons
X

Jag stod vid porten till Auschwitz-Birkenau. Som ”Läuferin” hade jag till uppgift att springa med bud mellan olika SS-män och kvinnor. Dag efter dag kom tågen, dag efter dag skedde selektionerna, de som ännu ansågs kunna slita hund en tid för Tysklands Endsieg, den slutgiltiga segern, viftades till höger, in genom lägerporten med den bittert ironiska inskriften: Arbeit macht frei! Äldre och gamla män och kvinnor, och kvinnor med ett barn på armen eller vid handen till vänster - mot gaskamrarna. Dit fördes de ibland på lastbilar, ibland traskade de till fots den snörraka vägen från rampen till sin slutgiltiga destination. Det var här jag upptäckte pojken med den röda bollen. Sju-åttaåringen lufsade tryggt på bredvid sin mamma som bar ett yngre syskon på armen. Pojken höll hårt i sin röda boll, kanske studsade han litet försiktigt, jag såg inte riktigt, men plötsligt rullade bollen ner i diket. Vid det laget, då det tyska nederlaget kom allt närmare, hade en god del av vaktmanskapet bytts från SS-soldater till äldre, vanliga tyska inkallade. En av dem som övervakade de dömdas disciplinerade marsch böjde sig ner och tog upp bollen. Ett ögonblick såg han vänligt på pojken, så ryckte han på axlarna i en hopplöshetens gest, och kastade bollen tillbaka ner i diket. Han visste ju att pojken mycket snart inte längre skulle ha någon användning för sin röda boll.

Det som gör mest ont i detta minne är kanske soldatens vänliga, nästan ömsinta blick på pojken. En helt vanlig herr Schultze eller Meier, säkert en god och omtänksam familjefar. En av dem som stillatigande medverkade i vad Hannah Arendt kallade för ”den banala ondskan”, en ofattbar ondska som möjliggjordes av miljoner vanliga, ”banala” tyskars, och andras, tysta, lydiga medverkan.

Hur skall jag få ihop mina bilder av den glada, trygga småflickan i sin röda hatt, och pojken med den röda bollen?

På ett eller annat sätt har jag nog snickrat på svaret till den frågan i hela mitt liv. Nej, någon tulipanaros har jag inte lyckats åstadkomma - den finns inte.

När jag nu, för resten av sommaren, skall försvinna ur spalterna vill jag gärna anförtro mina läsare detta minne. Ta hand om det - åt mig, och åt alla dem som inte längre finns för att minnas det som inte får glömmas.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X