Sökes: den äkta schlagerlåten

På lördag startar den svenska melodifestivalen med den första deltävlingen i Göteborg. SvD:s Magnus Eriksson tycker att det svenska schlagerkunnandet dog för trettio år sedan. Vad var det som hände?

Under strecket
Publicerad
Annons

Hans Olofsson arbetar med en dokumentation av alla pop- och schlagersångerskor som spelade in skivor i Sverige mellan 1954 och 1969. Han anger en förklaring: att översättningar inte längre fick testas till Svensktoppen.
Förbudet bottnade i musikvänsterns lyckade lobbyism. Den så kallade progressiva musikrörelsen trodde på fullt allvar att sånger med utländska förlagor var ett opium för folket, särskilt om de handlade om kärlek och inte monopolkapitalets härjningar. Om bara slikt förbjöds skulle Hoola Bandoola och Fria Proteatern hamna på Svensktoppen, trodde man. Men den som vann på manövern var Bert Karlsson. Tidigare hade inte hans dansband haft några stora listframgångar. De kom genom den puritanska vänsterns oheliga allians med Karlsson.

Förlorarna blev artisterna, orkesterledarna och de många skickliga textförfattare som arbetat med utländska original. Ty det fanns en tid när Woody Guthrie låg på Svensktoppen. Det var 1968, Guthries Oklahoma Hills hade försvenskats till Snart så kommer åter ljusa tider. Gunnar Wiklund sjöng. Han hade även framgångar med sånger skrivna av eller förknippade med Hank Williams, Ray Charles, Jim Reeves, Johnny Mercer, Frank Sinatra och Michel Legrand. Hans Jim Reeves-tolkningar hör till det svenska schlagersextiotalets höjdpunkter, det egensinniga arrangemanget i Han måste gå likaväl som darret i Mest av allt eller den lägereldsvemodiga Adios Amigo.
Då dominerade översättningarna Svensktoppen. Per Myrbergs klassiker Trettifyran var ett countryoriginal med text av Olle Adolphson; han gjorde sina främsta insatser som översättare till Myrberg. Även Monica Zetterlund och Anita Lindblom framförde flera översättningar som håller än. Men allt var inte bra. Thorstein Bergmans försvenskade Eve of Destruction kunde vi varit utan. Och pophiten Jackson hade inte behövt bli Laxå. Anita Lindblom visade också dåligt omdöme när hon sjöng Barry Sadlers ökända The Ballad of the Green Berets på svenska: ”Men i sken från en handgranat / i basker blå stod en svensk soldat”.
Översättningarna (Adolphson, Wreeswijk, Gösta Rybrant, Beppe Wolgers, Bengt Haslum, Stikkan Andersson) var en del av 1950- och 60-talens svenska schlagerklimat, men i skuggan av dessa skrevs det även många bra original. Jag förundras ännu över att Britt Lindeborgs politiskt inte helt korrekta Vårens flickparad (Wiklunds version är den bästa) ens hänger ihop.

Annons
Annons
Annons