Annons

Lennart Berntson:Sökandet efter djupare mening med affärerna

Bertil Torekull och Thomas Sjöberg har skrivit varsin bok om Ingvar Kamprad. Torekulls är bäst eftersom Kamprad själv får komma till tals där. Han framställs ofta som en typisk folkhemssvensk men är i själva verket en outsider i förhållande till både samhälls- och näringsliv.

Under strecket
Publicerad

Ingvar Kamprad i Klippan-soffan, 1989.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 2

Denna artikel publicerades ursprungligen den 14 september 1998.

Foto: SvD ArkivBild 2 av 2

Ingvar Kamprad i Klippan-soffan, 1989.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 1
Ingvar Kamprad i Klippan-soffan, 1989.
Ingvar Kamprad i Klippan-soffan, 1989. Foto: Tomas Oneborg

Hur kan en person som uppfattar sig själv som intellektuellt bristfällig, organisatoriskt oduglig, osäker i kontakten med andra människor och starkt begiven på whisky och vodka ha skapat ett av världens mest framgångsrika företag? Oftast föreställer man sig att individer som uträttat stora ting också bär på exceptionella egenskaper och dygder. Ikeas skapare, Ingvar Kamprad, tycks dock ha övertygat sin omvärld och sig själv om att han är en högst genomsnittlig person – en trägen tjänare i folkhemmets örtagård. Intressant nog har denna massmediala myt levt vidare även efter det att det avslöjats att Kamprad under en period var engagerad nazist. På samma vis som han tidigare representerade folkhemmets solsida, blir han nu för många en symbol och ett bevis för dess påstådda släktskap med en länge hemlighållen skuggsida.

Annons
Annons

Journalisterna Bertil Torekull och Thomas Sjöberg har nyligen publicerat var sin bok – ”Historien om IKEA. Ingvar Kamprad berättar för Bertil Torekull” (252 s, Wahlström & Widstrand), respektive ”Ingvar Kamprad och hans IKEA. En svensk saga” (338 s, Gedins) – som företräder delvis motsatta ståndpunkter i synen på Kamprad och folkhemmet. För Torekull är han trots ''ungdomens förvillelser'' en del av det svenska efterkrigsmiraklet, medan Sjöberg i långt högre grad uppehåller sig vid de mörka sidorna i hans karriär, utan att riktigt veta vad han ska göra av dem. Denna fixering vid folkhemsmytens Kamprad är begriplig och inte utan poäng. Men den är delvis en tolkning av Ingvar Kamprad på hans egna premisser. Faktum är att det material som Torekull och Sjöberg lägger fram i stället demonstrerar att Kamprad aldrig varit typisk för det folkhemssvenska, därtill finns det alltför mycket i hans bakgrund och utvecklingsbana som är udda och avvikande. Intressantast av de två böckerna är i mina ögon Torekulls, eftersom Kamprad där själv kommer till tals. Sjöbergs bygger nästan uteslutande på öppna källor och kompletterar i hög grad Torekulls bok.

Ingvar Kamprad stammar från en sudettysk familj, som på fädernet hade högborgerliga rötter. Farföräldrarna invandrade till Sverige 1894 och köpte en säterigård i närheten av Älmhult. Under Kamprads hela uppväxt – han föds 1926 – är det farmodern som dominerar familjen. Banden med Tyskland förblir starka , också efter Hitlers maktövertagande och under hela kriget. De första kontakterna med nazismen tar Kamprad 1942 och hans engagemang består i varje fall fram till 1950. Efter folkskolan genomgår han Osby samrealskola och därefter handelsgymnasiet i Göteborg. I samband med värnplikten utbildar han sig till reservofficer vid Karlbergs kadettskola. Redan som sjuttonåring startar Kamprad Ikea. Han köper och säljer allt mellan himmel och jord. Sin första riktiga möbelkatalog ger han ut 1952, året efter öppnar han en utställningslokal i en gammal snickerifabrik och det första varuhuset slår upp portarna 1958. Ingvar Kamprad har med undantag för något år vid krigsslutet aldrig haft en fast anställning. Under en period då trygghet blev den dominerande strävan i svenskt samhällsliv drev Kamprad affärer med knappa medel och under ständigt risktagande. Hela 1950-talet, då hans verksamhet börjar växa, bojkottas han av möbelbranschen och motarbetas med både tillåtna och otillåtna metoder. När han väl vuxit sig stor och blivit förmögen eftersträvar han inte accepterande och integration i den svenska högborgerligheten som andra nyrika, utan slår vakt om sin aparta livsstil. Nej, så smålänning han är passar Kamprad verkligen inte in i bilden av efterkrigstidens folkhemssvensk. Är det något som utmärker hans bana är det snarare utanförskapet och en särpräglad individualism. Han framstår först och främst som en outsider och ensamvarg, inte i relation till sin familj eller sina förtrogna, men i förhållande till det etablerade samhälls- och näringslivet. Den ''nazistiska förvillelsen'' ter sig mer som en bekräftelse på det unika och exceptionella i Ingvar Kamprads person och karriär, än som ett belägg på att det finns en likhet mellan skuggsidorna i folkhemmet och de i hans eget liv.

Annons
Annons

Ändå vill jag inte förneka att det finns en poäng i jämförelsen mellan Kamprads åskådning och folkhemsidealet. I båda betonas vikten av gemenskap och närhet. Där Per Albin en gång framhävde den goda familjen som ideal, är Kamprads utgångspunkt ''livet på landet'' med dess nära och intima relationer. Men det finns i hans perspektiv också ett starkt egalitärt inslag, han ogillar privilegier och iögonfallande statusskillnader, han vurmar för massan, för de många vanliga människorna. Han säger sig fortfarande bära på ''vissa socialistiska sympatier'' och hyser den dag som i dag är aversion mot den ''hårda typen av amerikansk djungelkapitalism''. Visst, på alla dessa punkter finns det likheter mellan Kamprads vision och socialdemokratins dröm om ett samhälle med jämställda medborgare.

I debatten om Kamprads förflutna har hans naziengagemang för många fått symbolisera det socialdemokratiska folkhemsidealets egen fördolda släktskap med de nazistiska idéerna. Att de två ideologikomplexen tangerar och rent av överlappar varandra på vissa punkter kan heller inte förnekas. Också nazismen var ju antikapitalistisk och eftersträvade gemenskap och social utjämning. Av detta följer emellertid inte att det i socialdemokratins inre skulle finnas en nazistisk kräftsvulst. Detta perspektiv, som särskilt odlats av företrädare för DN:s kulturredaktion, vittnar om en fullständig brist på historiskt perspektiv. Såväl socialismen, som nazismen och kommunismen var alla barn av en epok som inleds under 1800-talets sista decennier och som genomsyrades av den industriella omvandlingens bedövande kollektivism. Statsutvecklingen kom under denna period, som först ebbade ut efter andra världskriget, att helt präglas av nationell självhävdelse och slutenhet – det gällde både i demokratierna och diktaturerna.

Annons
Annons

Denna artikel publicerades ursprungligen den 14 september 1998.

Foto: SvD ArkivBild 1 av 1
Denna artikel publicerades ursprungligen den 14 september 1998.
Denna artikel publicerades ursprungligen den 14 september 1998. Foto: SvD Arkiv

Såväl för socialister som nationalister framstod den liberala individualismen som ett hot mot den solidaritet som svetsade samman den proletära och nationella gemenskapen. I stället för individen dyrkades massan – eller fruktades som bland de liberalkonservativa – med dess idealiserade handlingskraft och livsvilja. För att fatta saken kort är det inte nazismen som influerat folkhemsideologin, däremot har epokens dominerande tendenser och anda kommit till uttryck i såväl nazism som kommunism och socialism. Det är därför bara den obevandrade som kan chockeras över att det inte går några vattentäta skott mellan de tre idésystemen, utan att man i stället återfinner flera gemensamma beståndsdelar. Långt mer uppenbara än likheterna är dock de avgörande skillnaderna, främst det förhållandet att socialdemokratin tidigt kom att förena sin radikala egalitära kollektivism med en strävan efter parlamentarism och demokrati, efterhand också med ett motvilligt accepterande av rättsstatens ägandeprinciper. Den modifierade kort sagt sina samhällsomstörtande idéer och anpassade dem till det liberala samhällets institutioner och regelverk.

Ingvar Kamprad driver ett av världens mest dynamiska och expansiva företag inom sitt område. Han har ifråga om uppfinningsrikedom och kombinationsförmåga hela tiden legat steget före sina konkurrenter – ständigt sökt efter de mest enkla och effektiva metoderna inom massproduktion och distribution. Vari hans speciella entreprenörskap egentligen består lyckas dock varken Torekull eller Sjöberg klarlägga. Däremot lyfter särskilt Torekull fram material som visar att Kamprad tidigt utvecklar en mycket säregen affärsideologi, en ideologi som, skulle man kunna säga, bärs upp av hans ''socialistiska sympatier''. Ledstjärnan i det ''testamente'' han utformat för Ikeas personal är en slags tjäna-folket-idé. Det är de ''många människorna med små resurser'' som företaget skall betjäna. Detta mål kan bara förverkligas om det existerar en laganda mellan de anställda, en ''vilja att hjälpas åt med allt och ta hand om varandra''. Den anställde måste i sitt arbete visa ödmjukhet och sparsamhet och genomsyras av ''enkelhet i sättet att vara''. Där andra företagare alltmer söker styra personalen med renodlade ekonomiska incitament har Kamprad tagit det exceptionella steget att utforma en affärsideologi som karakteriseras av gemenskap, solidaritet och jämlikhet. Han drömmer uppenbarligen om en personal med det lilla företagets lojala och idealistiska hållning till arbetet.

Annons
Annons

Testamentet rymmer emellertid en annan och väl så intressant sida. Hotet mot Ikeas fortsatta framgång kommer inte utifrån, från konkurrenterna. Det är i stället byråkratiseringen av företaget som Kamprad fruktar mest. I överdriven planläggning ser han ''företagens vanligaste dödsorsak'' och komplicerade regler menar han ''undertrycker handlingsfriheten'' och förlamar dynamiken i ett företag. Mot storföretagets tendens att stelna i oöverskådlighet och komplexitet ställer han lagandan och enkelheten i den lilla gruppen.

Den problematik Kamprad här brottas med är av klassiskt slag. Det är i grund och botten dualismen mellan modernitet och tradition – eller mellan Gemeinschaft och Gesellschaft för att använda två sociologiska fackuttryck – som kommer till uttryck i hans testamente. Å ena sidan har Kamprad drivit fram en storskalig och högeffektiv internationell företagsorganisation, med all den institutionalisering och komplexitet en sådan oundvikligen medför. Å andra sidan besjälas han av tanken att söka slå vakt om småföretagets anda av närhet och kamratskap. Han bejakar kraftsamlingen, vinnarinstinkten och beslutsförheten som grundlägger framgången i den stora världen, men vill samtidigt inte mista den lilla världens (''livet på landet'') personliga relationer och intima känsloband. Denna motsatsställning mellan den stora och lilla världens krav och värderingar går av allt att döma igen också i Kamprads eget liv. Han är uppenbart en exceptionellt stark personlighet och stor individualist. Men han är en individualist som söker trygghet och bekräftelse, inte främst i sin egen succé och kapacitet, utan i en ovanligt nära gemenskap med förtrogna medarbetare och vänner. Torekull berättar till exempel hur han förr på resa med någon medarbetare ofta valde ett enkelrum för att kunna ligga skavfötter och prata till långt fram på småtimmarna – att han därmed också sänkte hotellkostnaden var säkert ingen nackdel.

Annons
Annons

Kamprad har dock varit realist nog för att inse att den nära gemenskapen liksom de personliga banden och lojaliteterna är något mycket bräckligt. Denna insikt har såvitt man kan förstå väglett honom när det gäller uppbyggnaden av Ikeas märkliga och svårgenomträngliga ägandeform. Vad få tycks ha insett är att Ingvar Kamprad, för att tala med en av sönerna, ''har gett bort IKEA''. Han har helt enkelt inte litat på familjens egen vilja och förmåga att säkra företagets framtid. För att spinna på den metafor om Vatikanen som Torekull gör bruk av i sin bok, kan ägandeförhållandena i Ikea förklaras på följande vis. Koncernen ägs sedan ett par årtionden av ''Vatikanen'', dvs den holländska stiftelsen. Här finner man påven själv, som ju sedan länge bor i Schweiz, och ett antal kardinaler/styrelsemedlemmar, bland annat Stefan Persson, Jan Ekman och Håkan Frisinger. Tillsammans utgör dessa den väldiga kyrkans innersta maktkrets. De förfogar över dess resurser men äger dem inte. Ägandemässigt och organisatoriskt är kyrkan uppdelad i två delar som båda kontrolleras av stiftelsen i Holland, dels Ikea Inter, dels det ''vanliga'' Ikea. Det förra företaget som är placerat i Luxemburg äger själva idén och konceptet till Ikea, det förvaltar så att säga tron och avgör viktiga trosfrågor, men handhar också Vatikanens kapitaltillgångar. Detta företag hyr sedan på strikta villkor ut företagsidén till Ikea-gruppen, som i sin tur har sitt säte i Danmark. Den senare driver varuhusen, står för inköpen och produktutvecklingen.

Annons
Annons

Stiftelsekonstruktionen innebär att Kamprad har skiljt mellan makten och ägandet av företaget. Familjen har avstått förmögenheten men bibehållit det avgörande inflytandet – dock delar de makten med kardinalerna. Överhuvud verkar företaget som helhet ha byggts upp som ett maktbalanssystem. I centrum står en stark ''presidentmakt'' (stiftelsen) som under sig har en normgivande och dömande instans (Ikea Inter), vilken i sin tur utövar en indirekt kontroll över den verkställande makten (Ikea-gruppen). Den senare är själva kraftverket i systemet och ska å ena sidan stimuleras, men å andra sidan också tyglas. Kamprad vore dock inte den han är om han inte skapat ytterligare ett maktcentrum, nämligen den s k Ikano-gruppen. Detta företag som ägs direkt av familjen Kamprad och har en omsättning på 6 miljarder, är ett konglomerat med fastigheter, bankverksamhet, försäkringar, m m på sitt program. Detta påveliga finanshus utgör en yttre och oberoende stödjepunkt för familjen och fungerar som en potentiell motvikt till kyrkosfären i stort.

Det ligger en tragikomisk paradox i denna intrikata konstruktion. Kamprad tycks under lång tid ha brottats med samma successionsproblem som segerrika och mäktiga revolutionsledare. Mot slutet av sina liv ser de revolutionsandan, med dess entusiasm och enkelhet i livsföringen, sakta men obevekligt förtvina under byråkratiseringens tyngd. Desillusionerade inser de att den ursprungliga andan inte kan återuppväckas och gjuta nytt liv i deras projekt – ''jag närde en falsk tro att det skulle gå att bevara den totala vikänslan också när vi växte oss stora'', säger Kamprad på ett ställe. För att säkra successionen tvingas de därför tillgripa de byråkratiska maktmekanismer och den invecklade juridik som de i hela sitt liv upplevt som snärjande och handlingsförlamande. De segrar de skördat byggde på deras karismatiska förmåga att inspirera och mobilisera, att väcka och hänföra andra. Ändå undgår de inte i slutänden att hamna i en järnbur av förstelnande regler och organisationsformer.

Som en röd tråd genom Kamprads både personliga liv och affärsverksamhet går en strävan att värna vissa grundläggande traditionella värden med stark emotionell laddning. Nazismen var säkert en ''förvillelse'', men harmonierade samtidigt med denna hans ambition. Hans traditionalism hindrade honom dock inte från att tidigt ge sig den nya tekniken och organisationsutvecklingen i våld. Han blev på sitt område en modernitetens banbrytare. Här liknar andra stora svenska företagsledare, en Wennergren, Rausing och Marcus Wallenberg. Men han skiljer sig från dem genom att ständigt söka en annan och djupare mening med sina affärer och sitt företag; en mening som går utöver vinsten och tillväxten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons