Foto: Mary Evans,Xavier Collin, David Paterson Illustration: Staffan Löwstedt

Coppolas ”feministiska” filmkonst är gubbsjuk

Varför ser inte filmkritikerna harlequinklicheerna och den manliga blicken i Sofia Coppolas verk? Det undrar SvD:s Viola Bao, som ser om regissörens genombrottsfilm ”Lost in translation” och finner tröttsam gubbsjuka och rasism. I en serie artiklar omvärderar SvD Kulturs skribenter hyllade och utskällda verk.

Publicerad

Första scenen är en harkelframkallande lång inzoomning på Scarlett Johanssons 18-åriga rumpa i flickigt pastellrosa, halvtransparenta trosor. Här etableras den blick som sedan genomsyrar Sofia Coppolas numera klassiska spelfilm ”Lost in translation” från 2003, där Johansson i scen efter scen bohemiskt glider omkring i bar underkropp, ofta intill stora putsade panoramafönster och till ljudet av någon outhärdligt drömmig low key-synth.

Samma banalestetiserande gestaltning av den unga och åtrådda (och alltid vita) kvinnokroppen återkommer också i ”Marie Antoinette” (2006) och ”The beguiled” (2017) – och har rentav blivit en kännetecknande signatur för den ”feministiska” filmkonst Coppola prisats för sedan genombrottet 2003.