Soffor är som livskamrater

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är en vetenskap att skaffa soffa. Det kan rent av vara ett livsprojekt. Åtminstone om man är uppvuxen i en familj med synnerligen väldefinierade soffkrav.
Enligt min mamma ska en soffa vara lång nog att ligga i, tillräckligt bred för att härbärgera två personer och så stunsig att man kan sova i den en hel natt. Dessutom ska armstöden vara mjukt vänliga mot en vilande nacke, men lagom hårda så att det går att massera trötta fotsulor mot dem.
För övrigt ska man inte sitta i en soffa. Därför fanns det i min barndoms vardagsrum inte mindre än tre soffor. Alla skulle ju ha en chans att få ligga och glo, sova, slumra, läsa, se på tv, kura eller bara sträcka ut i lugn och ro.
Naturligtvis har jag utkämpat en soffrevolution. Jag har trotsat föräldrahemmets ideal och släpat in blytunga soprumsfynd i form av skamfilade sammetspjäser utan resår. Visst har jag i min ägo haft en tvåsitsig soffa i oxblodsfärgat läder, för övrigt perfekt som rutschkana eftersom man så lätt halkade av. Och nog införskaffades, i
ett tidigt försök att bli vuxen, en pytteliten chesterfieldkopia med armstöd så höga att de närmast bröt nacken av den som till äventyrs vek ihop sig för att vila.

Inser nu att det är med soffor som med livskamrater. Det är omöjligt att från början veta hur man vill ha det. Ibland tar man vad man får, ibland väljer man själv. Det enda man konsekvent undviker är mammas modell. Men man provar sig fram. Finner att en del är för hårda, andra för mjuka, någon alltför obekväm, någon annan för vek. Eller för hala, för stickiga, för lyxiga, för torftiga, för trendiga eller för töntiga.
Och plötsligt dyker den upp. Den där snygga, mysiga soffan som är perfekt i längd och bredd. Dessutom lättskött och trivsamt generös. Så omfamnande att man känner sig trygg, glad och bekväm. Inte likadan som barndomshemmets, men minst lika omtyckt. Ja rent av så älskad att det är läge att skaffa ett par, tre stycken av samma sort.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons