Recension

Komage respektive SystemetSöderlunds dikter känns i kroppen

Under strecket
Publicerad
Annons

Ända sedan debuten 1992 har Mats Söderlund i sin poesi varvat det fragmentariska med det ostört fulltonande uttrycket, det hemliga med det klarlagda. Det har inneburit spännvidd men ­ibland också gett böckerna en vagt oredigerad prägel. Kanske speglar det helt enkelt två för ­poeten lika viktiga röstlägen, som i de bästa stunder flyter in i och lyfter varandra. Söderlunds förra bok, ”Hyperparasiterna”, lyckades ofta förena egensinnig ornamentik och kommunicerande. En annan väg väljer Söderlund när han ger ut två diktsamlingar samtidigt: Komage och Systemet.

Omslagsfliken till den senare upplyser att ”där Komage söker och förtvivlar, där svarar Systemet, kort, ärligt och blint”. Svar är kanske mycket sagt, men ”Systemet” visar åtminstone en påfallande rak och åtkomlig Söderlund. Det handlar mycket om det urholkade välståndets vardag, med buss- och t-banependling, Konsum, samliv och ensamhet, plötsliga existentiella ras, trivia­liteter som vänds i skräck. Livet går i cirklar, men en förestående kollaps, möjligen inbegripen hela världen, kanske bara den västerländska livsstil även diktjaget tillhör, omtalas här och var som vore den ett faktum. Kanske en befriare. ”Först när det är alldeles för sent / förstår vi vad som egentligen hände.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons