Annons
Recension

Vägen till landet som icke är. En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner |Södergran sökte och fann

Edith Södergran sökte en ”naturens filosofi” och det var denna hon fann hos Rudolf Steiner. Jan Häll är väl förtrogen med esoteriska läror och visar i ”Vägen till landet som icke är” hur Södergrans antroposofiska övertygelse växte fram och kom att ge en riktning till hela henns livshållning.

Under strecket
Publicerad

Att antroposofins grundare Rudolf Steiner under några år framstod som en intellektuell eller snarare andlig idol, guru och vishetslärare för Edith Södergran är sedan länge bekant. Redan Gunnar Tideström är inne på den saken i sin grundläggande monografi om Södergran, första gången tryckt 1949, men Tideström uppfattar Steiner som en mellanstation eller som blott en språngbräda i samband med Edith Södergrans allting omtumlande uppbrott från den tidiga diktningens gudsförnekande nietzscheanism och prekärt kompensatoriska övermänniskofilosofi, till den religiositet och hängivna Kristus-dyrkan som präglar hennes allra sista diktning, den som mynnar ut i hennes bejakelse av ”Landet som icke är”.

Tideström undervärderar Steiners betydelse, menar den finlandssvenske idéhistorikern Jan Häll och hävdar att ”den rådande Södergranbilden i ett centralt hänseende är hårt beskuren och missvisande”. I en
nyutkommen bok med titeln Vägen till landet som icke är driver han tesen att Södergran under de sista fyra åren av sitt korta liv var så uppslukad av Rudolf Steiners filosofi och att den grep henne så djupt och intensivt att hon lade praktiskt taget allt annat åt sidan och även distanserade sig från sin egen diktning och över huvud taget från sitt lyriska uttrycksbehov, som om detta vore en självhävdande och egocentrisk verksamhet vars frestelser hon inte längre ville bli offer för, sedan hon nu en gång för alla undfått en fläkt av visdom och retrospektivt rentav skämdes för sin ungdoms militanta ateism och vurm för den i förhållande till traditionell moral djärvt gränsöverskridande handlingsmänniskan.
Jan Hälls väldokumenterade specialstudie av Rudolf Steiners betydelse för Edith Södergran är välkommen av flera skäl. Ingen tidigare skrift om Södergran visar lika klart att vår stora och heroiska och ensamma diktarinna mot slutet av sitt liv började odla ett ödmjukhetsideal som stod i betryggande kontrast
till hennes tidigare vurm för övermänniskan och för den tyska anden, särskilt Goethes, en vurm som enligt en del kommentatorer var så stark att den skulle ha kastat henne rakt i armarna på nazismen, om hon inte haft lyckan att dö i tid.

Annons
Annons
Annons