X
Annons
X
Recension

Ta min hand, det vore underligt Södergran överlever Gripenbergs attentat

Jag förmodar att den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg, numera bosatt i Köpenhamn, på ett eller annat sätt är släkt med den store Bertel Gripenberg, som, liksom för att leva upp till sitt familjenamn, skrev en av det förra århundradets mest gripande dikter på svenska språket, en av de hundra i topp, enligt min och säkert många andras mening, ”Ett ensamt skidspår”. Den som ännu inte har fått sig den dikten till livs borde göra sig mödan att leta upp den och rad för rad suga i sig den.

Men Catharina Gripenberg har alls ingen fallenhet för eller dragning till det gripande. Hon är en ordlekande buspoet, inte i något slags språkmaterialistisk heavy metal-stil med språkfilosofisk armering hämtad från Wittgenstein & Co utan i en vardagligt metapoe­tisk och ironisk anda som starkt påminner om det tidiga 60-talets nyenkelhet, men som till skillnad från denna inte alls ter sig egalitärt och demokratiskt missionerande, till exempel emot vad Göran Palm den gången kallade ”aristokratmodernismen”, utan Gripenbergs projekt är att vara alldeles opretentiös och endera busigt barnslig eller kaxigt cool.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X