Annons
X
Annons
X

Sociala medier inget för dagens författare

Dagens kommunikation sker i mobiltelefoner, e-post och på Facebook. I samtidsromanen, däremot, skrivs det pappersbrev och rings i fasta telefoner. Är författarkåren nostalgisk?

(uppdaterad)

Strindberg och Raymond Carver gjorde det med telefonen, Elin Wägner gjorde det med skrivmaskinen. Jane Austen lät handskrivna brev överlämnas under yttersta sekretess, medan Marcel Proust tillät sina gestalter att ringa till operan för att lyssna till arior i andra änden.

I alla tider har författare intresserat sig för mellanmänsklig kommunikation och de tekniska hjälpmedel som gestaltar den. Telefonen som hänger lamt i sin sladd, det oöppnade brevet innanför dörren och telefonsvararens blinkande signal är centrala symboler i både litteratur- och filmhistorien. Men i den digitala eran tycks fascinationen för nya medier inte vara lika stark; den samtida romanen ter sig oftare tillbakablickande, skeptisk mot internet och dess uppstyckade samtal.

Den som överblickar tjugohundratalets kritikerfavoriter finner få verk där sociala medier har en naturlig plats i berättelsen; författare som Jonathan Franzén, Richard Ford och Haruki Murakami undviker gärna nätet. Därtill har årets mottagare av såväl Goncourt, Man Booker och National Book-priset placerat sina berättelser i epoker på behörigt avstånd från datoråldern, och flera av årets svenska bokframgångar, som Therése Söderlinds ”Bålberget” och Gabriella Håkanssons ”Aldermanns arvinge”, är helt eller delvis historiska skildringar.

Annons
X

I en brevväxling mellan författarna JM Coetzee och Paul Auster, publicerad i boken ”Here and now” i fjol, skriver Coetzee att hans författarskap inte följer teknikens utveckling. ”Jag har blivit en tjugohundratalsperson som skriver böcker där människor skriver och skickar pappersbrev till varandra – böcker där det mest moderna kommunikationsmedlet är telefonen, som råkar vara en nittonhundratalsuppfinning.” Lite senare frågar han sig: ”Om alla helt plötsligt mer eller mindre har möjlighet att nå varandra, på elektronisk väg, vad händer med intrigerna?”

I Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande”, om Ester Nilssons plötsliga men hopplösa kärlek till konstnären Hugo Rask, ägnas en stor del av berättelsen åt Esters vånda inför uteblivna sms- och mejlsvar. När hon begär uppskov från sin väntan och reser till Paris avbryts en tid av lugn när mobilen plötsligt visar Hugos namn. Var vi än är bär vi med oss möjligheten till bekräftelse eller avvisande.

–Själva sms-lidandet var en del av intrigen, det var en del av det jag ville skildra. Hur hemskt det är att Ester har möjligheten att skicka det här sms:et när hon är arg, det som förstör alltihop. Hade hon inte haft den möjligheten hade hon varit tvungen att härda ut, och då hade det förmodligen gått bättre för henne, säger Lena Andersson.

Hon menar att det direkta i vår moderna kommunikation förstärker känslan av både gemenskap och ensamhet.

–Mejlsamhället skapar nog mycket onödig vånda. Nu tar det tio minuter, sedan börjar ångesten komma. Fenomenet är detsamma som när vi skrev brev, men då var skeendet mer utsträckt i tiden.

För att bilda mig en uppfattning om vilka författare som faktiskt utnyttjar den digitala kommunikationen i sina berättelser ställer jag en öppen fråga på Facebook. Mina vänner upplyser mig bland annat om Daniel Glattauers ”Inbox (1)”, Nina Bouraouis ”Kärlekens geografi” och Enrique Vila-Matas ”Dublinesk”.

Jag finner också den amerikansk- taiwanesiske författaren Tao Lin, som fick SvD:s Jan Söderqvist att
i en krönika hävda att han ”skådat litteraturens framtid”. Och det finns verkligen någonting nytt i Lins prosa; hans romanpersoner lever till stor del sina liv i skymningslandskapet mellan datorn och det verkliga livet. I Lins tredje roman ”Taipei”, som dök upp hos svenska bokhandlare under sensommaren, väver han samman sitt alter ego Pauls liv genom Twitter-kanaler, Myspace och ett ständigt stirrande på den smarta telefonen.

Jag skriver till Tao Lin med mina funderingar. Avkräver vårt allt mer digitala liv en ny sorts berättande?

–Jag har många tankar kring internet, men det känns som att det kommer att ta mig flera år att formulera dem, svarar Tao Lin och berättar om en artikel han skrev för New York Times om sitt förhållande till internet.

Det tog honom fyra månader.

–Men jag tror inte att det digitala livet förändrar romanen, egentligen. Teknologin kommer inte att påverka det skrivande jag är intresserad av. Även om jag kunde teleportera mig själv, eller om hela mitt hus var en dator, skulle jag fortfarande uppleva ensamhet, dödsskräck och förvirring över vad man som människa ska ta sig till.

En av de svenska forskare som ägnat mest tid åt att studera litteraturens relation till teknik är Jonas Ingvarsson vid Karlstads universitet. Det är intressant att läsa vad Coetzee uttrycker, menar han, men tror liksom Tao Lin inte att den digitala kommunikationen innebär ett litterärt epokskifte. I stället pekar han på hur varje ny teknik för med sig nya sätt för författare att markera sitt motstånd.

–Som författare som fortfarande skriver på skrivmaskin. Egentligen ser jag detta motstånd som ytterligare ett uttryck för den digitala kulturen – ett nostalgiskt statement, säger Jonas Ingvarsson.

Men, fortsätter han, en roman behöver inte handla om datorer för att vara ett tydligt uttryck för en digital kultur.

–Se på Lotta Lotass textemperiment, exempelvis: de kan verka som arkeologiska reliker i relation till internet, men just därför blir de ännu intressantare.I slutfasen av ”Egenmäktigt förfarande” skickar Ester två pappersbrev till föremålet för sin förälskelse. Återgången till det analoga brevet blir närmast epigrafisk i sin symbolik.

–För mig är det helt klart så att när Ester går över till papper ger hon sina brev en högre densitet, en större tyngd. Hon säger: det här kan du inte bara klicka bort – det här ska läsas och sparas. Och därför säger det någonting om var Ester är i romanen. Det är ett distansens artilleri.

Lena Andersson ger en elegant förklaring till varför den samtida romanen uppvisar ett visst avstånd till modern kommunikation. Det handlar, menar hon, om att det är svårt att klä dessa samtal i en tilltalande språkdräkt.

–Jag tror inte att det beror på nostalgi, utan snarare på författarens ständigt närvarande banalitetsskräck. Det finns någonting inneboende slängigt över samtidighet. Är man känslig för språket är man också känslig för att språket ofta är så platt, det kan ju användas för de mest förfärande påståenden och enfaldigheter. Flödet har ingen ton, det har ingen form, och därför söker man ett utsnitt eller en kontur. Språk utan kontur är bara upplöst, och nästan alltid outhärdligt.

Annons
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X