Annons
Recension

Mr. NobodySnyggt förpackad existentialism light

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Belgaren Jaco van Dormael har inte bråttom – Mr Nobody är långfilm nummer tre efter Toto le herós (1991) och Le huitiéme jour (1996) – och han verkar ha tumme med sina finansiärer som låter honom begrava sig i surrealistiska filmidéer länge innan det blir något av dem. Kanske är en av eftergifterna att rollbesätta med idel snygga människor. Till och med Rhys Ifans har bländande tänder och ser nyfriserad ut här.

Mr Nobody är något av en fantasifullare variant av Toto; en man ser tillbaka på sitt liv och de val han gjort. Filmens bjärt kolorerade medvetandeströmmar utgår från det traumatiska dilemma som 9-årige Nemo ställs inför när hans föräldrar kräver att han ska välja vem han vill bo hos, samtidigt som mammans tåg börjar rulla ut från stationen. Nemo väljer båda alternativen, och sedan skiktar sig berättelsen i de scenarier som hade kunnat uppstå om det hade gått att göra så. Nemo fortsätter att göra multipla val och gifter sig, i parallella liv, med alla tre tjejerna från barndomens radhuskvarter där hans far, känsligt spelad av den i biroller alltid lika bortslösade Ifans, bor kvar. Samtidigt, hundra år senare i en framtid där alla har sin egen gris som personlig organdonator och ingen förutom Nemo längre dör av ålderdom, återberättar han sitt omöjliga liv för en nervös journalist, och försöker utmanövrera en ansiktstatuerad kopia på arkitekten i Matrix.

Annons
Annons
Annons