Sno en bulle och se vad som händer

Under strecket
Publicerad
Annons

Världen är full av lagom tjocka, genomelaka män i sina bästa år. Ingen har en propeller på ryggen, som får dem att lyfta över invanda spår och världsliga futiliteter - ingen utom Karlsson, Astrid Lindgrens älskade sagofigur.
Just nu flyger han in på bioduken i nytecknad upplaga och häromdagen var jag på premiärvisning med två sjuåriga Karlsson-proffs. Plus partiledarna Leijonborg och Lundgren och lite andra politikerföräldrar som pustade ut efter valet med barn och sega bilar. Mina sjuåriga medföljerskor gav filmen absolut godkänt och saknade bara det där avsnittet där Karlsson blir världens bästa barnvakt med nappflaska och falukorv.
Vad Leijonborg och Lundgren helst hade velat se hann jag aldrig fråga. Måhända har de olika favoritkapitel med tanke på den rent rumsliga nivåskillnad som valet förpassade dem till; när den ene steg till skyarna och den andre kraschlandade. Fast det skulle Karlsson mest fnyst över - och uppfattat som ”tirriterande” världsligt. Jämfört med väsentligheter som att knycka
bullar och röra ihop lite kuckelimuck-medicin när tillvaron går en emot.

Att lyfta tanken över ögonbrynshöjd kallas helikopterseende och är något fint som lärs ut på kurser för dyra avgifter. Karlsson seglar i väg över hela den pedagogiska uppfostran, över allt tal om att vara snäll och tänka på andra. Karlsson vill ha allt. Måste han dela med sig vill han ha nästan allt - eller åtminstone de största bitarna. Det är därför barn älskar honom, i Målilla och långt bort i Vitryssland. Karlsson representerar allas våra icke-tillåtna tankar - det där vi skulle ha erkänt för Janne Josefsson bara om han gömt sin kamera.
Egentligen är det inte konstigt alls.
Det är klart vi vill ha de största och varmaste bullarna när vi är sugna på just bullar. Liksom vi vill ha den människa som vi älskar, lägenheten/huset som vi blev förtjusta i, hälsa och fint väder varje ledig söndag.
Måhända är det ingen rättighet, mer en nåd att stilla bedja om.

Annons
Annons
Annons