Annons
X
Annons
X

Nicklas Lundblad: Snart bara robotar som har spetskompetens

Digital kultur: Analys

Vad händer med expertyrkena när var och en kan googla sig fram till sin medicinska diagnos och ett datorprogram kan fatta ett rättvisare domslut än en mänsklig domare? En ny bok granskar hur digitaliseringen förändrar villkoren för samhällets kunskapsfördelning.

Nätets lättillgängliga information riskerar att underminera lärarens roll och auktoritet.
Nätets lättillgängliga information riskerar att underminera lärarens roll och auktoritet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I samband med den tekniska utvecklingen försvinner en hel del jobb, samtidigt som det dyker upp nya yrken som ingen hade kunnat föreställa sig. I den pågående debatten om arbetets framtid varvas prognoser om hur många procent av jobben som kommer att försvinna när robotar kan göra dem med exempel på helt nya jobb som kommer till. Långsamt växer också insikten att artificiell intelligens inte automatiskt behöver innebära ett substitut för mänsklig kompetens, utan att den fungerar bäst som komplement till människans förmågor, som den på olika sätt kan förstärka. En läkare som har tillgång till mjukvara som hjälper till att analysera röntgenbilder kan till exempel fatta ­bättre beslut. Kort sagt: datorerna kommer inte att ta ditt jobb, så länge det inte är farligt, tråkigt eller meningslöst.

Men vad innebär den tekniska strukturomvandlingen för alla de yrken som alltså inte på samma sätt hotas av robotarna, de som kräver särskild expertis och traderad kompetens, som läkar-, arkitekt-, advokat-, journalist- ­eller prästyrket? Den frågan ställs i en ny bok skriven av juristen Richard Susskind och hans son nationalekonomen Daniel Susskind: ”Professionernas framtid. Hur teknologin kommer att förändra experters arbete” (övers: Joel Nordqvist; Daidalos). Det är en grundlig och rik undersökning av både vad dessa uråldriga professioner är och hur de förändrats med tekniken – med särskilt fokus på hur de nu kan komma att förändras de kommande ­årtiondena.

Professionerna baseras, menar författarna, på ett stort underförstått avtal, där vi ger vissa människor en sorts fullmakt att döma, läka eller predika för oss i utbyte mot att de gör sig till experter, förvaltar en viss given kunskap och institutionaliserar den. Detta avtal svarar mot behov i varje mänskligt samhälle – oavsett teknisk bas. Professionerna åtnjuter särskild status och frihet, de erbjuder sin egen mening och identitet i gruppen. Den som tillhör en profession blir en del av dennas sociala struktur, och kan i vissa fall till och med hemlighålla information och kunskap i syfte att bevara sin ställning.

Annons
X

Professionerna förutsätter alltså en överenskommelse mellan de som innehar en professionell roll och den som anlitar dem. Klienten och advokaten, patienten och läkaren, församlingsmedlemmen och prästen, eleven och läraren – det är i relationen mellan dessa som professionen existerar, och den kan inte existera utan en viss grund­läggande respekt och ett omfattande förtroende.

Fundera nu över vad som händer i informationssamhället. Plötsligt kan patienterna själva lära sig mängder exempelvis om sina egna hälsofrågor (och fördjupa sig i dem i större utsträckning än en allmänläkare anser sig ha tid – eller skäl – att göra), och en juridisk klient kan läsa på om sin rättssituation för att skaffa sig en egen uppfattning. I den mån förtroendet baserat sig på att det är den professionella som sitter på kunskapen, löses detta nu långsamt upp. Läkare vittnar också om hur tröstlöst det är med patienter som kommer förberedda med förslag på diagnos och misslynt argumenterar emot läkarens bedömning om den är en annan. Och samma fenomen sprids över alla professioner. Lägg därtill utvecklingen av mjukvara som allt oftare kan genomföra proffsens uppgifter bättre än proffsen själva, så växer en bild av framtiden fram där detta stora avtal blivit obsolet.

Daniel och Richard Susskind. Foto: IBL

Det ställer oss, menar Richard och Daniel Suskind, inför två stora moraliska frågor. Den första är hur vi ska förhålla oss till fördelningen av kunskap i samhället. Visst: det ser ut som om vi nu skulle kunna se till att alla hade tillgång till all kunskap och själva kunde fatta beslut i en mängd frågor – från religiösa till medicinska – där vi tidigare var tvungna att förlita oss på professionerna. Men betyder det att vi ska göra det? Här urskiljer författarna två olika läger – de som vill inhägna kunskapen och de som anser att den bör släppas helt fri.

Det är förstås ett förenklat synsätt och ­bygger på en syn på kunskap som något fristående från relationer, förtroende och människor. Kunskap är inte det samma som information eller data, och att likställa fri tillgänglighet till medicinsk information med öppen tillgång till medicinsk kunskap är ett kategoriskt misstag. Författarna lånar ett grepp från filosofen John Rawls och menar att det bästa sättet att ­avgöra hur vi fördelar kunskap och gör den tillgänglig i samhället är att försöka tänka oss in i att vi inte själva vet var i samhället vi kommer att hamna, och hur vi då skulle föredra att kunskapen fördelades.

Det är ett intressant tankeexperiment, men förutsätter att kunskap kan fördelas helt utan begränsningar. Här återkommer ett synsätt på tekniken och framtidens samhälle som vi ser om och om igen: en värld där teknikens möjligheter förskjuter framtidens gränser, utan någon hänsyn till den individuella människan och hennes inneboende natur. Mycket av diskussionen om informationssamhället, tekniken och framtiden präglas av detta perspektiv, och diskussionen förs utifrån en position som antar att det inte finns några naturliga, biologiska gränser för vad vi kan göra med tekniken.

Vi har tappat bort ett viktigt perspektiv i forskningen och den politiska debatten om tekniken – ett perspektiv som exempelvis Nobelpristagaren Herbert Simon och flera av de tidiga informationsteoretikerna ansåg vara både naturligt och självklart: frågan om teknikens ­framtid handlar inte om vad tekniken förmår, utan vad männi­skan mäktar med. Ett enkelt exempel står att finna i Simons analys av vår tids informationsrikedom: han ­noterar att när vi blir rika på information blir vi fattiga på uppmärksamhet – och därför uppstår ett behov av att fördela uppmärksamheten på ett bra sätt. Mellan teknikens produktion av information och vår biologiskt ­begränsade förmåga att tillgodogöra oss den måste vi söka olika sorters lösningar. Vår totala uppmärksamhet – den tid vi kan ägna saker – är en starkt begränsande naturlig faktor.

Översatt till frågan om fördelning av kunskap i ett samhälle kan vi då säga att det kanske handlar om mer än en abstrakt rättvisefråga – det kanske handlar om hur uppmärksamheten som krävs för att förmedla och förvalta kunskapen kan fördelas effektivast i ett samhälle? Kanske inhägnas kunskap inte av kommersiella skäl (som författarna antyder) utan snarare på basis av en rollfördelning som bygger på våra biologiska begränsningar?

Författarna har ändå en viktig poäng. Kunskapsfördelningen i samhället förändras av den nya tekniken, och vi ser det kanske främst i vetenskapen. Där är förskjutningen från enskilda genier till högpresterande grupper tydlig. Vad tekniken gör är att den tillåter uppkomsten av kollaborativa ekosystem av kunskap – med både människor och maskiner – som framgångsrikt kan utforska nya ­frågor och erbjuda olika tjänster. Kanske betyder det att den enskilde professionsutövaren snart kommer att bli historia, och att vi i stället kommer att interagera med sammansatta nätverk av mänskliga och artificiella ­aktörer som tillsammans kan förvalta och erbjuda professionell kunskap på ett mycket bättre sätt? Om det stämmer betyder det att de advokatfirmor, läkarkliniker och skolor som först inser detta och bygger nya typer av institutioner kring dessa grupper kommer att klara sig bäst i professionernas evolution.

Den andra moraliska frågan som upptar författarna är mer inriktad på värdet av mänskligt beslutsfattande och vilken roll det bör ha i samhället, oavsett vem som fattar beslutet. Skiljelinjen här går mellan de beslut som en maskin kan fatta och de som en människa bör fatta. Det här är intressant, eftersom det också bygger på en distinktion som kanske inte är alldeles lätt att upprätthålla när man tittar på hur röriga beslut egentligen är. Ett exempel är livsuppehållande vård. Anta att vi ställs inför beslutet att avsluta en livs­uppehållande behandling eller ej – hur bör vi då fatta detta beslut? Skulle vi kunna överlåta det till en maskin? Författarna är klart tveksamma. Samtidigt tycks det ­uppenbart att den läkare eller anhöriga som fattar detta beslut kommer att ta det på basis av medierad kunskap: människan litar på maskinernas analyser och mätvärden, bedömer dem och kommer sedan fram till ett beslut. Är det ett mänskligt beslut? Är det för att det är en mänsklig hand som sträcker sig mot avstängningsknappen på ­respiratorn som beslutet blir moraliskt förankrat?

Ta exemplet med domare: det finns ett flertal studier som visar att utfallet vid olika sorters rättsprocesser skiljer sig beroende på när på dagen bedömningarna görs: beroende på den enskilde domarens humör och blodsocker kan du få längre eller kortare straff i straffmätningen. Om dessa studier stämmer, skulle det då inte vara moraliskt mer rätt att överlåta straffmätningen till en mjukvara som kan göra en bedömning utifrån en modell formulerad av ett antal domare över en längre tid?

Även här ställs vi inför en frågeställning som är allt ­vanligare i litteraturen om framtid, teknik och politik: är det människan eller maskinen som ska fatta beslutet? Sanningen är att beslut växer fram i ett mönster och att det i det mönstret sedan länge finns både mjukvara och människa sammanvävda och oupplösligt förenade. Det ter sig knappast sannolikt att dessa beslut inom överskådlig framtid helt och hållet kommer att tas över av ­maskiner.

Richard och Daniel Susskind menar dock att professionerna förmodligen i stor utsträckning kommer att försvinna. Men det finns ett alternativ, nämligen att kunskapen kommer att organiseras utifrån hur vi som människor naturligt grupperar oss och att beslut kommer att baseras på en allt rikare samverkan mellan människa och maskin. Då kommer professionerna att finnas kvar, men bli än mer kollaborativa än individuella.

Oavsett vilket har de alldeles rätt att denna förändring kommer att ha omfattande konsekvenser och förtjänar mer debatt.

Annons

Nätets lättillgängliga information riskerar att underminera lärarens roll och auktoritet.

Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 2

Daniel och Richard Susskind.

Foto: IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X