Snart är bebisar lika jäktade som direktörer

Under strecket
Publicerad
Annons

Mycket kan man säga om min barndom, men den innehöll i alla fall ett visst mått av tristess. Tråkiga stunder när jag inte hade någonting att göra.
Timmar som kändes evighetslånga, bara väggklockan som sakta tickade fram den ena urlessa minuten efter den andra. Tick tack, tick tack.
Fortfarande kan jag fasa för sena söndagseftermiddagar, innan kvällen tar vid. Det finns en stund där runt 17-tiden som allting stannar upp – och stressen för nästa vecka sakta knaprar sig baklänges, in på vilodagen.
Å andra sidan vet jag numera att tråkstunderna behövs. Ska vi tänka nya tankar, komma på nya lösningar, krävs blanka ytor, timmar som inte redan är intecknade med allt gammalt och invant.
Den som föds i dag har det betydligt körigare, från första stund. Minsta bebis har sina veckor lika intecknade som jäktade
direktörer, de rullas i sporrsträck mellan museer och biografer,
kaféer och träningslokaler. Och över deras fjuniga huvuden dricker föräldralediga föräldrar – mammor mest – sina eviga caffelatte.
Inte menar jag att spädbarnsföräldrar måste vara fjättrade hemma vid köksbordet. Själv minns jag också alla dessa promenader och kaffestunder när sonen var liten. Plus gympapassen där man körde in sin vagn i ett rum intill träningslokalen och fick ett nummer ungefär som om man hängt in kappan. Innan träningen var slut hade de flesta bebisar vaknat och burits ut till sina mammor. Det gick knappt att ta sig fram över golvet bland alla som kröp och skrek och bajsade.
Nu verkar bebisaktiviteterna ha accelererat till en ännu större rörelse. Frågan är – för vem?

Ingen föds med behov att se Djävulen bär Prada eller Moderna museets senaste utställning. Rent inledningsvis kan det räcka med en dörrmatta eller elementet under sovrumsfönstret. Den egna tummen kan också väcka så mycket häpnad och upptäckariver som en liten människa kan uppbringa, åtminstone en enkel förmiddag. Därför kan vi tala klarspråk: Det är inte barnen som behöver stimulans, det är föräldrarna.
Så länge har alla tjatat om 40-talisterna som vägrar bli gamla. Ett lika tydligt samhällsfenomen är alla dessa nyblivna föräldralediga som inte har tid att vara lediga. De måste ha fullt upp, hela tiden. Att föda fram ett barn blir som att gå på teater eller åka Tjejvasan, det vill säga ett kort avbrott med en minnesvärd upplevelse. Sedan fortsätter allt som vanligt igen. Med den extra stressfaktorn att man bär på några bonuskilon som omedelbart måste gympas bort. Det får helt enkelt inte synas att man fått barn, varken på kroppen eller i almanackan.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons