Annons

Johan Tralau:Snabbtänkare urholkar de intellektuellas ställning

Peter Handke: ”Jag är kompetent”. Denna artikel  publicerades ursprungligen i SvD 6/8 1999.
Peter Handke: ”Jag är kompetent”. Denna artikel publicerades ursprungligen i SvD 6/8 1999.

I debatten om kriget mot Jugoslavien har en rad intellektuella på nytt agerat allvetande snabbtänkare och tagit till orda utan sakkunskap. Denna självöverskattning medför att de intellektuella marginaliseras och att det offentliga samtalet tas över av pragmatiker och antiintellektualister.

Under strecket
Publicerad

Så har det hänt igen: den europeiske intellektuelle klafsar upp på piedestalen, slänger en blick omkring sig och blir allvetande orakel med stadgad yttranderätt i alla frågor av vikt. Visserligen har debatten om kriget mot Jugoslavien även innehållit förnuftig argumentation både för och emot angreppet. Ändå är huvudintrycket att en förfärlig massa människor pratar en förfärlig massa smörja – utan kunskap, utan argument, men med desto mer ryggmärgsreaktioner och självöverskattning. Är namnkunniga intellektuella alltid tvärsäkra på vad som är eller hade varit den riktiga lösningen i en fråga, även den mest komplicerade eller svåröverskådliga, så riskerar de också att marginalisera den grupp av intellektuella som faktiskt har kunskaper och förutsättningar för att föra en konstruktiv och öppen debatt. En förutsättning för en sådan är att deltagarna faktiskt någon gång ibland kan vara osäkra på vad som är rätt och riktigt. Till intellektuell hederlighet hör att acceptera att just man själv inte alltid har tillgång till all kunskap om alla områden – och detta oavsett om man under några dagars reportageresa har letts runt bland välmående eller lidande av en regims propagandaansvariga.

Men hur annorlunda brukar inte debatter om politiska eller samhälleliga kriser vara – och så också i fallet med det senaste europeiska kriget. Nyblivna geostrategiska experter har plötsligt hävdat att den enda lösningen på serbproblemet vore marktrupper. Men framför allt har det inte saknats intellektuella som har tryckt den angripna nationen – nåja: den angripna staten – till sitt hjärta och förklarat att konflikten skulle lösas bara bombningen upphörde, parterna kunde återgå till det i efterhand så eftertraktade förhandlingsbordet, och serber och albaner kunde återvända till det multikulturella kramkalas som tänks ha ägt rum någon gång, någonstans, om inte annat så i Titos faderliga och industriellt demokratiska björnkram.

Annons
Annons
Annons