I nya romanen "Sthlm delete" ger sig Jens Lapidus in i den kriminella spelvärlden.
I nya romanen "Sthlm delete" ger sig Jens Lapidus in i den kriminella spelvärlden. Foto: Pierre Björk
Perfect Guide

Snabbare cash i Lapidus nya roman

Från spelmissbruk till svart magi. Som försvarsadvokat får Jens Lapidus ständigt nytt stoff till sina romaner. Under arbetet med sin nya thriller besökte han ljusskygga klubbar och hängde med proffsspelare.

Med "Sthlm delete" fortsätter Jens Lapidus sitt utforskande av Stockholms skuggsidor. Den här gången är det alltså spelvärlden som väckt hans intresse.

Annons

Inspirationen kom delvis från ett par fall i Södertälje. Jens Lapidus var försvarsadvokat för ett par unga män som varit väldigt aktiva på stans spelklubbar. Han började inse hur många lokaler det finns – och kombinationen cashhantering av stora belopp och spänningssökande, risktagande personer var perfekt för en thriller.

– En gammal gymnasiepolare är proffsspelare och jag har följt med honom ibland och besökt spelklubbar, säger Jens Lapidus. Själv är jag ganska dålig på poker, men en rolig grej med spelvärlden är att den gärna målar ut sig som glamourös. Las Vegas och Macao är fronten och snabba pengar och kasinon i Monaco är sinnebilden, men här i Stockholm är det mer som en liten bridgesammanslutning. Det är lite gulligt, men absolut inte glamouröst.

Men det funkade ändå till en thriller.

I Jens Lapidus nya bok "Sthlm delete" får det omaka radarparet Teddy och Emelie ett fall som kopplar ihop spelvärlden med den organiserade brottsligheten och den kidnappning som resulterade i att Teddy fick sitt långa fängelsestraff. Nu börjar den okända bakgrunden att avslöjas.

– Rent generellt är jag intresserad av världar och utrymmen i Stockholm som sällan blivit belysta och som är svåra att tränga in i. Världar som har sina egna koder och regler. Och de här klubbarna finns verkligen överallt och har en helt egen ekonomi. Jag har en sorts lista där den röda tråden är egna små världar som existerar i skymundan. Spelklubbarna har funnits med rätt länge, men byggbranschen är också intressant. Och taxibranschen.

Jens Lapidus.
Jens Lapidus. Foto: Pierre Björk.

I "Sthlm delete" möter läsaren bland annat Mats Emanuelsson, en spelmissbrukande familjefar som Teddy en gång kidnappat. Genom tidshopp skildras hans väg mot undergången.

– Den mänskliga aspekten är också intressant. Jag har företrätt en hel del åtalade som är missbrukare. För alkoholister och narkomaner finns det flera behandlingshem, men för spelmissbruk finns det bara ett enda som jag känner till. Mats var en intressant karaktär att skriva just för att han kom från medelklassen och var ganska vanlig. Sedan närmar han sig den organiserade brottsligheten och då närmar han sig ju även de där karaktärerna som jag brukar skriva om.

Södertäljefallen som inspirerade honom vill han inte säga för mycket om, av hänsyn till klienterna, men inspiration från riktiga mål brukar leta sig in i romanerna. Ett av Lapidus märkligaste fall var en prostitutionshärva där hallickarna höll makten över kvinnorna med hjälp av juju och hot om svart magi och förbannelser.

– Det var förstås bisarrt, men de här stackars kvinnorna trodde ju att de själva eller deras familjer skulle drabbas. De var så rädda att de inte vågade prata. Där fick jag verkligen en inblick i en annan värld och det berörde mig så mycket att det letade sig in ”viprummet”. Skrivandet blir ett sätt att kunna vrida, vända och resonera om saker.

"Ska man tjäna pengar så att det lönar sig med ett fängelsestraff är det ju ekobrott", säger Jens Lapidus.
"Ska man tjäna pengar så att det lönar sig med ett fängelsestraff är det ju ekobrott", säger Jens Lapidus. Foto: Pierre Björk.

Apropå att blicka in i slutna världar gäller detta även hans privatliv. Från att ha varit synnerligen strikt när det kom till personliga frågor har Jens Lapidus öppnat upp. I en film på förlagets hemsida släpps tittaren till och med in i hans hem där han ger en snabb guidning till de olika rummen och presenterar hustrun Hedda.

Från att ha varit synnerligen strikt när det kom till personliga frågor har Jens Lapidus öppnat upp.

– Jag har varit svag och snäll. Det var så svårt att stå emot. Man fick en fråga i en intervju, sedan fick man samma igen och svarade lite mer och till slut har man sagt mer än planerat. Principer är svåra, särskilt om du vill vara trevlig. Till slut har du pratat om dina barn, hur du är som människa och berättat om din uppväxt. Jag är mer strikt med jobbet. Ingen har fått följa med på en rättegång, trots att många velat.

Den korta filmen visar upp ett hem med mycket konst på väggarna. Men en av de mer centrala upphängningsplatserna har vigts åt ett par skateboards.

– Jag hittade dem faktiskt. Jag skulle lämna på förskolan och då stod brädorna lutade mot en papperskorg på Wollmar Yxkullsgatan och var så jävla snygga. När jag hämtade barnen stod de kvar och då tog jag med dem. De hade inga hjul eller något sånt, så det var uppenbart att de skulle slängas. Jag tycker de är väldigt vackra, motiven är snyggt slitna.

Är du gammal skejtare?

– Inte direkt, men en polare gör longboards och jag fick en av honom 2002 eller 2003 när jag satt ting. Så då rullade jag till jobbet i slips och kostym, från lägenheten till pendeltågsstationen.

Köper du mycket konst?

– Inte mycket, men det är kul med oetablerade konstnärer – jag har inte råd att köpa etablerade. Men jag gillar verkligen Galleri Andersson Sandström. Ibland kontaktar jag konstnärerna direkt, åker ut till deras ateljéer och snackar lite.

Kan du nämna någon favorit?

– Jag tycker mycket om Assa Kauppi som är skulptör. Fast hon har ju ställt ut på bra ställen och är inte direkt oetablerad.

Hur stor är möjligheten att någon av dina kommande böcker utspelas i Konststockholm?

– Det skulle kunna hända. Konstvärlden är precis en sån där speciell värld som intresserar mig. Ur ett ekonomiskt perspektiv är den jätteintressant, för det är utbud och efterfrågan i dess mest frikopplade form från mänskliga behov. Priserna har ingenting med verkligheten att göra.

Har du haft något konstfall?

– Nej, men ett case gällde mattor. Det var otrevligt; en matthandlare hade hotats med pistol och tvingats lämna ifrån sig kod och nycklar till butiken. Men en expert kallades in för att förklara mattornas värde eftersom ägaren ville ha skadestånd. Då visade det sig att en äkta matta faktiskt inte har något bestämt värde, utan det är alltid bara en fråga om utbud, efterfrågan och förhandling. Det finns inget som liknar några fasta priser. Vilket kanske förklarar varför mattbutiker alltid annonserar om att det är rea.

Skulle du bli konsttjuv om man tvingade dig att välja en kriminell bana?

– Nej. I den här boken skojar de faktiskt om något de kallar kronpåk, det vill säga krona per år på kåken. Det handlar om vilket brott som ger mest pengar till minst risk. Det är ett rationellt angreppssätt på kriminalitet, men ska man tjäna pengar så att det lönar sig med ett fängelsestraff är det ju ekobrott. Men det krävs ju brains och att man är insatt inom en viss bransch. Men vid någon nivå tar straffskalan slut. Straffet blir inte jättemycket högre om du tas för ett insiderbrott som gav 100 miljoner kronor eller om det bara gav 10 miljoner. Du får inte sitta tio gånger längre på kåken. Samma sak gäller om någon smugglat in ett ton kokain och en annan fört in hundra kilo. Då blir nog straffet ungefär detsamma. Men skulle kunna säga att 900 kilon är straffria för person nummer ett.

Vill du läsa fler liknande artiklar? Följ SvD Perfect Guide på Facebook!

Till Toppen