X
Annons
X
Recension

Den sista kvinnan Smidigt skriven isländsk feelgood

Bitter, sviken, men fortfarande snygg hittar Maria tillbaka till ett bra liv efter skilsmässan. Sebastian Lönnlöv läser en fyndigt konstruerad roman där karaktärerna mest påminner om dockteater och slutet hänger i luften.

Auður Ava Ólafsdóttir har studerat konsthistoria i Paris, nu bor hon i Reykjavik där hon utöver sitt författarskap är konsthistoriker vid Islands universitet och intendent vid Islands universitets konstsamlingar. Foto: Anton Brinck/Weyler förlag

Den isländska författaren och konsthistorikern Auður Ava Ólafsdóttir gav ut sin debutroman 1998, men först häromåret introducerades hon på svenska med ”Rosa Candida”. Denna genombrottsroman blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och sålde som smör i Frankrike. Genremässigt tillhörde den de böcker där intrigen är tunn – de få händelser som berättelsen bjöd på var dråpliga och förlöpte på ett så smidigt sätt att den mysiga stämningen aldrig utmanades. Resultatet blev nästan spöklikt.

"Den sista kvinnan" lider inte samma brist på action. Redan på andra sidan slås Marías tillvaro i spillror när hennes make, Flóki, berättar att hans affärspartner även är hans älskare. Det råkar vara nyårsafton, så paret har just skålat i champagne när Flóki lämnar huset för att flytta ihop med deras middagsgäst. Sedan avlöser scenerna och dialogerna varandra på ett närmast maniskt vis, till skillnad från "Rosa Candidas" sömngångartakt.

Auður Ava Ólafsdóttir har studerat konsthistoria i Paris, nu bor hon i Reykjavik där hon utöver sitt författarskap är konsthistoriker vid Islands universitet och intendent vid Islands universitets konstsamlingar.

Foto: Anton Brinck/Weyler förlag Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X