Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Den sista kvinnan Smidigt skriven isländsk feelgood

Bitter, sviken, men fortfarande snygg hittar Maria tillbaka till ett bra liv efter skilsmässan. Sebastian Lönnlöv läser en fyndigt konstruerad roman där karaktärerna mest påminner om dockteater och slutet hänger i luften.

Auður Ava Ólafsdóttir har studerat konsthistoria i Paris, nu bor hon i Reykjavik där hon utöver sitt författarskap är konsthistoriker vid Islands universitet och intendent vid Islands universitets konstsamlingar.
Auður Ava Ólafsdóttir har studerat konsthistoria i Paris, nu bor hon i Reykjavik där hon utöver sitt författarskap är konsthistoriker vid Islands universitet och intendent vid Islands universitets konstsamlingar. Foto: Anton Brinck/Weyler förlag
Bokvåren 2017

Den sista kvinnan

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Weyler Förlag
ISBN
9789176810637

Översättning: Per Arvid Nordh 278 sidor

Den isländska författaren och konsthistorikern Auður Ava Ólafsdóttir gav ut sin debutroman 1998, men först häromåret introducerades hon på svenska med ”Rosa Candida”. Denna genombrottsroman blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och sålde som smör i Frankrike. Genremässigt tillhörde den de böcker där intrigen är tunn – de få händelser som berättelsen bjöd på var dråpliga och förlöpte på ett så smidigt sätt att den mysiga stämningen aldrig utmanades. Resultatet blev nästan spöklikt.

”Den sista kvinnan” lider inte samma brist på action. Redan på andra sidan slås Marías tillvaro i spillror när hennes make, Flóki, berättar att hans affärspartner även är hans älskare. Det råkar vara nyårsafton, så paret har just skålat i champagne när Flóki lämnar huset för att flytta ihop med deras middagsgäst. Sedan avlöser scenerna och dialogerna varandra på ett närmast maniskt vis, till skillnad från ”Rosa Candidas” sömngångartakt.

María är projektledare för ett biståndsprojekt riktat mot barn som klivit på minor, men tar semester för att landa i sitt nya liv – och hitta sig själv, när hon nu ändå är i farten. Under den första chocken söker hon stöd hos sin granne, kortväxta Perla som är äktenskapsrådgivare och spökskrivare av deckare. Därefter har de tät kontakt, även om Perla bara pratar om sig själv och sina olika skrivprojekt. Ólafsdóttir är nämligen förtjust i att skildra märkliga möten där människor pratar förbi varandra.

Annons
X

En ung granne som gillar mogna kvinnor, en rävjägare som skriver dikter och en pratglad taxichaufför är några andra av de typer som virvlar förbi María. Mitt i oredan efter skilsmässan blir hon kontaktad av sin pappa, som hon inte har några minnen alls av. Samma dag som de träffats dör han – och efterlämnar en hel förmögenhet till sin enda arvinge. Dessutom dimper ett brev ner på hallmattan: den adoptionsansökan som hon och Flóki gav upp på för flera år sedan har plötsligt beviljats. Och självklart kan inte María svika ett stackars barn som väntar på henne.

För precis som i ”Rosa Candida” finns en inoljad smidighet som påminner mer om dockteater än om realistiska människoporträtt. Visst är María bitter och sviken, men sedan hittar hon tillbaka till meningen med sitt liv. Självklart är hon så pass snygg att hon hela tiden blir tagen för skådespelerska, med en kropp som alla män trånar efter. Ändå har hon i sju års tid missat alla uppenbara tecken på att hennes man bedragit henne.

Ólafsdóttir mättar berättelsen med symboler, låter inledningsmeningen i varje kapitel radbrytas på ett diktliknande sätt och kryddar dessutom sidorna med metaforer. Kombinationen av märkliga karaktärer, korta kapitel utan dödkött och fyndiga formuleringar fungerar: boken blir underhållande. Tills på slutet, då hela bygget pyser ihop som en punkterad ballong och minst hälften av alla påbörjade intrigtrådar dinglar olösta. Synd på en annars tämligen originell feelgood-roman.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons

    Auður Ava Ólafsdóttir har studerat konsthistoria i Paris, nu bor hon i Reykjavik där hon utöver sitt författarskap är konsthistoriker vid Islands universitet och intendent vid Islands universitets konstsamlingar.

    Foto: Anton Brinck/Weyler förlag Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X