Annons

Smedberg fortsätter stapla klichéer

Under strecket
Publicerad

Åke Smedberg Den mörka floden 264 s. Albert Bonniers Förlag. CA 249:- Kriminalromanen har monstruöst devalverats av allehanda löst skribentfolk, åtminstone i ett svenskt, pseudolitterärt sammanhang. Journalister som med möda lyckas sätta ihop ord till meningar ger ut intellektuellt och gestaltningsmässigt undermåliga kriminalromaner. Genrekraven är bort- opererade, liksom alla andra litterära krav. Kvar finns blott en samhällskritisk fernissa, en pretentiöst framförd ”analys” som trotsar det mesta i fråga om politisk infantilitet och konspiratoriska våtdrömmar. Men även riktiga författare har hakat på vågen. Till dem hör den tidigare så skicklige Raymond Carver- och Richard Ford-efeben Åke Smedberg. Han gav ut sitt första kriminalopus ”Försvinnanden” för två år sedan, en roman så fylld av schabloner att bara det stora tyska förskottet antydde att det inte rörde sig om en grym genreparodi. Vi mötte poliser märkta av sina tuffa liv, nersupna journalister och ett kargt landskap som gav en yttre bild av den mentala förödelsen och värdeförlusten i dagens Sverige. Det var kladdig gemenskap mellan luttrade män, incest och pedofili. Allt detta hör till den svenskspråkiga kriminalromanens obligatoriska program. Smedbergs våldsskildringar visade dessutom en motbjudande, fetischistisk fascination inför ultravåldet. Stilen präglades av en löjligt maniererad uppbrytning av syntaxen. Smedberg kunde skriva att ett hus låg någonstans. Sedan kom en mening med bara ett platsadverbial som talade om var huset låg. Och så en mening om avståndet. Långt. Bara ett löjligt manér, inget av den fokusering eller spänning i upplevelsen som greppet traditionellt antyder. Smedbergs nya bok i genren signalerar till en början något annat. Den mörka floden kallar han den. Titeln syftar på allt som väller fram, både hemligheter och blod. I början antyds också en hemlighet av något originellare slag än gängse hemligheter i svenska deckare. En man grips för ett dubbelmord, men han minns inget. Han vill dock samarbeta och ber polisen att kontakta en polisman längre ner i landet som känner honom sedan tidigare. Kanske tyder hans minnesluckor på en grundläggande klyvning av personligheten?

Men kanske tyckte Smedberg att idén påminde om alltför många filmer med Rebecca De Mornay i huvudrollen? I vilket fall tar skeendet en annan vändning, ointressant vilken. Ty romanen är lika mycket litterärt fusk som den förra. Klichéerna staplas på varandra, utan att Smedberg förmår aktualisera en bråkdel av den betydelse som slet ner greppen till klichéer. Han ger en socialpornografiskt paternalistisk bild av utslagna människor. Hans försök att porträttera den rena ondskan rymmer varken metafysisk eller psykologisk udd. Incest och barnporr finns med, liksom tjackhoror, luttrade poliser och en försupen journalist. Och så ger Åke Smedberg nya, talande exempel på hur kitschigt greppet med den uppbrutna syntaxen kan bli:

Annons
Annons
Annons