Annons
Recension

Den mörka flodenSmedberg fortsätter stapla klichéer

Under strecket
Publicerad

Kriminalromanen har monstruöst devalverats av allehanda löst skribentfolk, åtminstone i ett svenskt, pseudolitterärt sammanhang. Journalister som med möda lyckas sätta ihop ord till meningar ger ut intellektuellt och gestaltningsmässigt undermåliga kriminalromaner. Genrekraven är bort- opererade, liksom alla andra litterära krav. Kvar finns blott en samhällskritisk fernissa, en pretentiöst framförd ”analys” som trotsar det mesta i fråga om politisk infantilitet och konspiratoriska våtdrömmar.

Men även riktiga författare har hakat på vågen. Till dem hör den tidigare så skicklige Raymond Carver- och Richard Ford-efeben Åke Smedberg. Han gav ut sitt första kriminalopus ”Försvinnanden” för två år sedan, en roman så fylld av schabloner att bara det stora tyska förskottet antydde att det inte rörde sig om en grym genreparodi. Vi mötte poliser märkta av sina tuffa liv, nersupna journalister och ett kargt landskap som gav en yttre bild av den mentala förödelsen och värdeförlusten i dagens Sverige. Det var kladdig gemenskap mellan luttrade män, incest och pedofili. Allt detta hör till den svenskspråkiga kriminalromanens obligatoriska program. Smedbergs våldsskildringar visade dessutom en motbjudande, fetischistisk fascination inför ultravåldet. Stilen präglades av en löjligt maniererad uppbrytning av syntaxen. Smedberg kunde skriva att ett hus låg någonstans. Sedan kom en mening med bara ett platsadverbial som talade om var huset låg. Och så en mening om avståndet. Långt. Bara ett löjligt manér, inget av den fokusering eller spänning i upplevelsen som greppet traditionellt antyder.

Annons
Annons
Annons