Annons

Jan Lumholdt:Småtjuv blev Danmarks första filmkung

När Nordisk Film, världens äldsta fortfarande verksamma filmbolag, fyller 100 år så finns det mycket att minnas – från Dreyer till ”Matador” och ”Pelle Erövraren”. Inget är dock större än historien och äventyret om Ole Olsen, mannen som startade allt.

Under strecket
Publicerad

Den 29 januari 1906 fick Danmark inte en utan två nya kungar. Ole Olsen, 42, hade hunnit vara fattighjon, småtjuv, sjöman, specerihandlare och kringresande marknadsentreprenör. I sistnämnda funktion visade han upp ”Rigtige Afrikanske Negre” för pengar och lät även folk titta på sina egna fingrar genom en röntgenapparat. Han hade öppnat tivoli i Malmö och ägde sedan 1905 Biograf-Theatret på Vimmelskaftsvej 47 i Köpenhamn, något av en förlustaffär. Men så kom 29 januari då kung Christian IX dog och då Olsen såg till att filma dennes lit de parade, bisättning och utropandet av kung Fredrik VIII. Folk flockades på biografen för att ta del av begivenheterna. Och de ville ha mer. Olsen vädrade Klondyke-luft.

I november 1906 registrerade han företaget Nordisk Films Kompagni. Olsen själv var producent, före detta sergeanten Viggo Larsen regissör, biografmaskinist Axel Sørensen (senare GraatkjÆr) var fotograf. I rask takt producerades nu ett antal reportagefilmer och även små spelfilmer. ”Konfirmander paa
Frederiksberg” var en treminutersfilm om ett par ynglingar som ska röka sin första cigarr med följden att de blir dåliga och måste kräkas. ”Den fulde Mand”, vars titel så eminent förklarar hela handlingen, var säsongens stora succé och gick ut i 95 kopior. Som full man sågs för övrigt Robert Storm Petersen, älskad skämttecknare, och som illamående konfirmand Jean Hersholt, senare hyllad karaktärsskådespelare och humanist i Hollywood under fem decennier. På ”Nordisk” förekom mången talang, som vi ska se, ute på det koloniområde i Valby där Olsen nu byggde ateljéer på den mark som han hade köpt för 80 (vissa källor säger 50) øre/kvadratalnen.

Annons
Annons

I augusti 1907 spelade man i ”Løvejagten”/ ”Lejonjakten”, ett kalejdoskop av exotism, avancerad klippteknik (föregripande Lev Kulesjovs montageexperiment med tio år, helt av praktiska, ej kreativa skäl) och ett gott prov på Olsens kompromisslösa vision, nej, kamikaze-mentalitet. Här ses två lejon, inköpta på Hagenbecks i Hamburg, en häst, ett kid, ännu en ”riktig neger”, olika vilda djur (filmade genom illa dolda galler på Zoologisk Have) och ett antal nedgrävda tropiska krukväxter. Ön Elleore i Roskilde Fjord fick illudera Afrika (egentligen var det hela tänkt att spelas in i etatsråd Jacob Morescos berömda drivhus i Ordrup men tagningarna blev lite för mörka). Trots att händelserna kring filmen är långt mer dramatiska och underhållande - en djurskyddsaktivist frøken Schmitto väcks av hungriga morgonrytanden från Roskilde station och åtalar Olsen för djurplågeri, Olsen själv skriver över allt ansvar på regissör Viggo Larsen och går under jorden, en justitieminister Alberti bryter samman och anmäler sig själv för förskingring - gick den ut i 259 kopior över världen, inklusive Afrika.

”Løvejagten” föregicks av ”En Isbjørnejagt”, också den av och med Viggo Larsen, och uppvisade en äkta isbjörn, också den från Hagenbecks. Denna sattes i januari 1907 på Öresundsisen (som fick illudera Nordpolen) och sköts ner av två skyttelärare utanför bild, medan Larsen och Olsen själva iklädde sig rollerna som tappra polarmän. 200 kopior. Isbjörnen, sin död till trots, blev mer långlivad än så. Redan 1906 dök den upp på en stillbild i ”Anarkistens Svigermor” och syns än i dag som bolagssymbol, en karriär som vida överträffar någon annan av Nordisks alla medarbetare. Man placerade den snart på en jordglob - i dag Valby, i morgon världen.

Annons
Annons

Det rekryterades friskt till den välsmorda filmfabriken i Valby. Här fanns regissörerna August Blom, även konstnärlig ledare, Holger-Madsen och A W Sandberg, bäst hågkommen för 1917 års ”Clownen” med mångomsjungne Valdemar Psilander, dansk stumfilms störste manlige stjärna. Andra storheter, eller kommande storheter, hette Bodil Ipsen (som tillsammans med Bodil Kjer har gett namn till Danmarks motsvarighet till guldbaggen, Bodil-priset), Clara Pontoppidan, Poul Reumert och Asta Nielsen (som dock bara spelade in två filmer för bolaget). Och så var det unge alltiallot Carl Th Dreyer som företrädesvis arbetade som manusförfattare. De befann sig alla mitt i en guldålder. Åren 1910-1916 skulle Nordisk vara ett av världens ledande (bara franska Pathé var alltid större) med dussintals filialer världen över, från London till St Petersburg, från New York till Buenos Aires. Här sålde man filmer en masse, oftast helt osedda, till de köande distributörerna som visste vad de fick.

Man filmade Zola, Balzac och H C Andersen och producerade komedier; inte sällan med djärva tricks i Méliès-stil. Tonvikten låg dock på melodram och thrillers; inte sällan exotiska. ”Den hvide Slavehandel”, ”Maharadjahens Yndlingshustru” och filmerna om den orientaliske giftblandaren Dr Gar El Hama begapades och kopierades (bland annat av fransmannen Louis Feuillade). Andra titlar var var ”Den Dødes Halsbaand”, ”Den gule DjÆvel”, ”Den sorte Haand”, ”Jagten paa Gentleman-Røveren Singaree”, ”Tropisk KÆrlighed”, ”Dødsangstens Maskespil”, ”De mystiske Z-Straaler” och ”I Opiumets Magt” (”Om bara filmerna hade varit lika bra som sina titlar!”, skrev danske filmhistorikern Ebbe Neergaard). Franske kritikern och Skandinavienexperten Jean Béranger noterar en ymnig förekomst av ”repstegar, lönndörrar, enleveringar, häxsabbater, morfinrus, boudoirer med stora mjuka kuddar, slott, palats, möllruiner, kringresande cirkusar och ljusskygga miljöer”. Se där några av de företeelser som för Ole Olsens Nordisk Film framstod som det högsta filmen hade att bjuda sin publik - och så en sedelärande sensmoral på slutet. Olsen värdesatte socialt patos och framhävde gärna sin roll som folkbildare: ”Jag vet folk i Ryssland som inte vet hur man äter med kniv och gaffel eller klär om till en fest.” Och nu kunde de det. (Om Olsen kan verka en smula fördomsfull så var han säkert inte ett dugg värre än de flesta på den tiden.) Och frön till socialrealism finns tvivelsutan att se i en del av filmerna, det är filmhistorikerna ense om.

Annons
Annons

Dreyer hann vara ombord i nio år med början 1912, då han skrev textkort och arbetade som lektör (vid denna tid fick man in cirka 150 manus per månad från hugade författaraspiranter världen över och någon måste ju sålla), för att senare själv skriva manus (bland annat till ”Pavillonens Hemmelighed” och ”Skelethaandens sidste Bedrifter”) och slutligen regissera sina första två filmer, ”Presidenten” (1919) och ”Blad ur satans bok” (1921). Men sedan var det stopp och Dreyer for utomlands. Regissören Lau Lauritzen regisserade över 200 filmer för Nordisk 1914-19, men hann nätt och jämt introducera två roliga luffare i filmen ”Vi keder os paa Landet” (”Vi har tråkigt på landet”), för att kort därpå lansera Fyrtornet och Släpvagnen hos nystartade konkurrenten Palladium. Och när den begåvade regissörsaspiranten Benjamin Christensen 1913 kom till August Blom med manuset till ”Den hemlighetsfulle X” så blev det avslag. Christensen tog saken i egna händer och producerade själv sin film, en världssuccé. Och som redan nämnt hade Asta Nielsen en ytterst kort sejour.

Helt klart är en del av dessa ”missar” självförvållade fall av dåligt omdöme och felsatsningar, men inte enbart. Asta Nielsen berättar i sin självbiografi ”Den tiende muse” om när hon av Nordisk 1909 erbjöds sitt första filmmanus. Den gången var hon som firad (och lite snobbig) scenaktris mycket skeptisk till mediet som hon kallade ”underholdning for MÆlkedrenge [mjölkbud]” och tackade nej. Hon skulle inte vara med i några ”cowboyscener” och få ”flødeskum” (vispgrädde) i ansiktet. Kort därpå ändrade hon sig och gjorde världssuccé i Urban Gads ”Avgrunden”, men på nystartade Kosmorama och blev sedan ”Die Asta” i Tyskland, där hon spelade in över 70 filmer. (Hon fick säkert också bättre betalt. Samtida källor, inte minst den redan då anspråksfulle Dreyer, lägger inte lock på det faktum att Ole Olsen var ganska snål med gagerna).

Annons
Annons

Dreyer (liksom lite senare Christensen) tog faktiskt till Sverige i början av 20-talet och gjorde ”Prästänkan”, för i Danmark var det början till slutet på storhetstiden. Kriget hade avsevärt försvårat situationen, kraftigt minskade distributionsmöjligheter (inte minst i Ryssland, en viktig marknad) hade avsevärt minskat kassaklirret. Nya aktörer hade trätt in, både i Europa (svenska SF och tyska UFA inte minst) och, framför allt, i USA. Från att 1915 ha producerat 143 filmer var Nordisk 1920 nere på - åtta. Resten av 20-talet gick dåligt. Några prestigefilmatiseringar efter Dickens gick hyggligt men inte mer. 1926 nyinspelade A W Sandberg ”Clownen”, nu med Gösta Ekman, men det var bättre förra gången. 1928 var man i konkurs.

Redan i mars 1924 lämnade Ole Olsen filmen för gott för att tillbringa sina resterande 19 jordeår med sin familj och sin väldiga konstsamling. Otiumet var välförtjänt. 1 200 filmer hade han producerat och 1 700 fast anställda hade han haft - samtidigt, världen över - detta primitiva geni, som faktiskt var snudd på analfabet. ”Filmens Eventyr og mit eget” kallade han sin 1940 publicerade (och dikterade) självbiografi, en särdeles passande titel. Han ligger begravd på sin gård i Odshered, där han lät inrätta ett mausoleum i en äkta bronsåldersgrav, utsmyckad med
olika former av raffinerad mosaik.

Att nyligen 100-årsjubilerande Nordisk Films Kompagni även fortsättningsvis gjort en intressant resa är en underdrift. Inte minst förmågan (turen?) att ständigt komma igen går bevisligen som en röd tråd genom bolagets historia. Man går alltså i total konkurs 1928, för att omedelbart återuppstå igen under ny ledning. Tack vare slugt rekvirerade rättigheter till ett ljudfilmspatent tar man sig geschwint in i 30-talet och blir, inte olikt svenska SF, habil leverantör av eleganta och sångfyllda lustspel (gärna med kontraktärsstjärnan Marguerite Viby). Under krigsåren fortsätter man att lätta upp den tryckta stämningen (trots att ateljéerna i Valby och den stora Nordisk-ägda biografen Kino-PalÆet 1944 bombas av tyskarna). Efterkrigsåren ger ifrån sig titlar som ”Ditte Människobarn” och ”Vi rackarungar” (”De pokkers unger”), filmer med konstnärlig integritet som också beundras utomlands. Legendariske filmmannen Erik Balling tar sedan bolaget genom en 30 år lång framgångstur, kantad av enastående populära filmer och filmfenomen som också får fin kritik (en ovanlig kombination), från ”En lektion i kärlek”-eleganta ”Adam och Eva” 1953, över Oscarsnominerade Grönlandseposet ”Qivitoq” 1956, till serien om Olsen-banden 1968-81 (som räddade bolaget från ännu en lurande konkurs och från att någonsin göra gladporr och i Sverige blev till inte riktigt lika roliga Jönsson-ligan) samt, inte minst, tv-serien ”Matador” 1978-82.

Annons
Annons

Oscarsstatyetter för flotta prestigefilmer som ”Babettes gästabud” och ”Pelle Erövraren” ramlar in till Nordisk i slutet av 80-talet. En Playstation-agentur verkar i dag lika lukrativ som det där ljudfilmspatentet på 30-talet och satsningar som Director”s Cut ger från sig nya filmkonstnärer med integritet som Christoffer Boe, Cannes-vinnare för 2003 års ”Reconstruction” och lika egen som Lars von Trier. Medan många klassiska bolag inte har mer än namnet kvar för att generera goodwill, ser det tämligen vitalt ut därute på den gamla kolonilotten i Valby. Och isbjörnen är där alltså fortfarande.

Borta är emellertid sedan länge den frejdige gerillasoldaten Ole Olsen. Hans historia (och filmens) under förra seklets första årtionden är fortfarande ganska oöverträffad, hans like likaså. Lustigt (eller naturligt) nog kan man måhända finna en aspirant i Olsens landsman Peter AalbÆk Jensen, von Triers skabröse producentkumpan. Fast ”Ålen” har allt en bit kvar ännu. Att han kan läsa är ett klart minus, och så pinkar han på trädgårdstomtar i Avedøre. Det gjorde aldrig Olsen. Han sköt lejon på Elleore.

Jan Lumholdt
Jan Lumholdt är filmkritiker i bland annat Svenska Dagbladet. Han har också skrivit ”2x3xDanmark” tillsammans med Eva Novrup Redvall (Göteborgs filmfestival, 2006).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons