Annons
X
Annons
X

Malena Janson: Smaskigt för barn föll inte alla på läppen

Barnserierna ”Tårtan” och ”Doktor Krall” saknade pedagogiska ambitioner och retade många vuxna med sin ”skämtfria humor”. De är produkter av en nytänkande tid som tog barn på allvar.

Frasse (Krister Broberg), Hilding (Mats G Bengtsson) och Janos (Jan Lööf) i tv_serien Tårtan.
Frasse (Krister Broberg), Hilding (Mats G Bengtsson) och Janos (Jan Lööf) i tv_serien Tårtan. Foto: CARL-JOHAN DE GEER

En kvinna är på väg till jobbet. Året är 1971 och det är rusningstid. Bussen är knökfull och som en följd därav uppstår vid en hållplats en situation så på samma gång dråplig och sorglig att resenärerna inte vet hur de ska reagera: en mans tårtkartong blir klämd i bussdörren; grädde, kräm och bitar av sockerkaksbotten pressas fram och smetas ut – varenda medpassagerare tycks vilja gapskratta men alla håller masken.

Enligt Ingrid Edström, chef för barnredaktionen på TV2 1969–1979 och tillika kvinnan på bussen, ledde den här tårtincidenten till att Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer fick 165 000 kronor att göra en serie om ett tårtbud med förhinder – serien som sedermera utvecklades till ”Tårtan”. Just den dagen skulle det nämligen fattas beslut om deras programförslag på ett beredningsmöte och påverkad av morgonens bussresa blev beskedet till de två kreatörerna positivt.

Så slumpmässigt gick det till när en av de mest kontroversiella, älskade och hatade svenska serierna i tv-historien kom till. Nu har den tillsammans med Alexanderssons och De Geers andra gemensamma tv-produktioner, ”Doktor Krall” och ”Privatdetektiven Kant”, kommit i en dvd-box som även innehåller intervjuer med De Geer. Han passar dessutom på att samtidigt släppa boken ”Tårtan, 70-talet och jag”, som förutom dialogmanus innehåller en text om den tidsanda ur vilken ”Tårtan” föddes.

Annons
X

För serien om de tre bröderna Janos, Hilding och Frasse, som tröttnar på livet till sjöss, får ett bageri på Södermalm till skänks av en deprimerad bageriinnehavare spelad av Sonja Åkesson och därefter kämpar för att få degar och kommers att gå ihop, är sannerligen en produkt av sin tid. I lika hög grad som ”Doktor Krall”, serien om en mottagning för sjuka djur där patienterna blir sällsynt väl omhändertagna, inte hade kunnat göras under någon annan barnkulturell epok än 70-talet.

De Geer menar att ”Tårtan” är ”ett exempel på 70-talets alternativa tänkande”: Det var en period då man kunde få göra film utan att ha ett färdigt manus, då man med några enkla knep kunde få tillgång till en övergiven bagerilokal på Hornsgatspuckeln genom Fastighetsverket och då en tv-serie för barn kunde ges ett sorgligt slut. Det är helt sant. Men sanningen är också mycket vidare än så; orsakerna till att ”Tårtan” och ”Doktor Krall” kunde göras och sändas i TV2 hänger samman med en syn på barn, barnkultur och tv:s möjligheter som skilde sig markant från den tidigare och delvis också skiljer sig ifrån vår, i dag.

Nya forskningsrön från idéhistoriker, utvecklingspsykologer och psykoanalytiker i slutet av 60-talet visade att barn är mer kompetenta än man dittills hade trott och att de alls inte behöver skyddas i en egen miniatyrvärld. Lite förenklat kan man säga att forskningen visade att barn redan från födseln är hela människor – inte några tomma ark som medelst fostran så småningom blir människor. Dessa nya kunskaper fick genast genomslag inom barnkulturen i form av den progressiva barndramatiken som Suzanne Osten blev den främsta företrädaren för, den subjektsstarka barnfilmen som Kjell Grede banade vägen för med ”Hugo och Josefin” och, inte minst, barnprogrammen i tv.

Sveriges Radios enda tv-kanal hade just, i december 1969, blivit till två som skulle verka i ”stimulerande konkurrens” med varandra. I samband med kanalklyvningen skapades två oberoende barnredaktioner varav TV2:s, som med fast och kärleksfull hand styrdes av Ingrid Edström, blev den mest nyskapande. Här arbetade lika delar erfarna producenter från den gamla kanalen och nyutexaminerade från Sveriges Radios producentutbildning och inte sällan uppstod vid de många redaktionsmötena hetsiga diskussioner i ideologiska och estetiska spörsmål. Men synen på barn var, enligt alla jag har intervjuat, gemensam, och de ambitiösa målskrivningar som formulerades inför de första sändningarna kunde alla skriva under på. ”Barnprogrammen skall våga ta upp alla ämnen och bryta tabun” är ett av dessa mål som vittnar om tilltron som fanns till barnpublikens förmåga att hantera och tolka också svårare program.

Medan man tidigare, som Margareta Strömstedt formulerat saken, hade isolerat barnen i en trygg och rar hage, ville man nu orientera dem i verkligheten: ”Måste världen som skildras för barnen vara tillrättalagd och sockrad och kemiskt ren från salt och nyspulver? Naturligtvis inte. Den bör inte alls vara det. Tryggheten skapas inte av idyllen.” Strömstedt hade själv nyligen bytt sin inflytelserika redaktörsroll på Dagens nyheters barnbokssida till en producentroll på TV2:s barnredaktion eftersom det nya mediets möjligheter lockade.

Viljan att introducera barnen till verkligheten innebar inte alls, som en del nidbilder av 70-talet vill påskina, att barnprogrammen måste vara ständigt samhällsupplysande, gravallvarliga eller dödstrista. Vilket ju just ”Tårtan” och ”Doktor Krall” så tydligt visar. För detta var också en tid då man gärna satsade på experiment: nytt innehåll, nya former, nya förmågor. ”Formaten var inte helt givna, utan det fanns utrymme för mer avantgardistiskt experimenterande, där man försökte spränga ramarna och skapa unika konstnärliga produkter”, skriver medieforskaren Ingegerd Rydin apropå barnprogrammen.

Över huvud taget var variation något som premierades och också fanns med bland målskrivningarna: ”Barnprogrammen skall vara så varierade att de tillgodoser alla intresseområden”. För att säkerställa mångfalden delade man in veckan så att varje dag fick sitt eget tema och eftersom man gärna ville ge en skön start på veckan fick måndagar temat ”skratt” och fylldes med humorprogram av olika slag.

Nu var det ju inte alla som skrattade åt ”Tårtan” när den visades första gången 1973. Många förfasade sig i stället. Enligt en tv-kritiker i Vecko-Journalen räckte det gott och väl med två avsnitt av denna ”stinkande” och ”diskriminerande” serie. Tv-producenten Lasse Sarri hävdade att den överhuvudtaget aldrig borde ha sänts. Hemma hos oss hatades den av föräldrarna medan den älskades av mig och brorsorna. Kanske har de starka känslorna sitt upphov i det som De Geer och Alexandersson kallade ”den skämtfria humorn” och som kan beskrivas som en stillsam galenskap, stundtals obegripligt, stundtals surrealistiskt, ständigt pågående och utan vare sig början eller slut. I ”Tårtan” genomsyrar den skämtfria humorn särskilt dialogerna och i sin självbiografiska roman ”Jakten mot nollpunkten” exemplifierar De Geer med en gravallvarlig ordväxling mellan en Dam och Janos:

– Är bakverket som ser så inbjudande ut till salu? Tårtan där?

– Det kan man nog säga och jag kan demonstrera den lite i närbild bara jag orkar få upp den på disken.

– Den är väl tung, va?

– Den väger mycket, jag tror den håller samma viktklass som en liten boxer eller en sån där … medelstor stövare.

– Det är precis lagom. Och sen är den ju så vacker. Vilka dekorationer ni har här! Den är inte tung och söt hoppas jag?

– Ja, tung har jag sagt att den är, men söt …

– Ja, ja, jag menar på det andra viset. Inuti menar jag.

– Nej, det är fyllning så det smaskar om det. Det finns vanilj och smörkräm och alltihopa.

– Ni har täckt in allt i den här tårtan?

– Täckt in? Jo, det är ett lager av vispgrädde och sen är det dekorationerna.

Den skämtfria humorn är kliniskt befriad från de pedagogiska anspråk som genomsyrar snart sagt varje barnkulturuttryck och kanske är det just detta som provocerar så många vuxna och uppskattas av så många barn. Det finns inget att förstå, inga punchlines, inga inbyggda vitsar. Inga förväntningar. Man uppfattar den precis som man själv vill. Det är en frihet som är mycket sällsynt inom barnkulturen och som kan uppfattas som ”meningslös” – om man med mening avser en pedagogisk agenda.

Öppenheten för experiment skapade också möjligheter för djurdoktor Krall, den beskedlige assistenten Rolf och ökenråttorna Hans och Greta att i inte mindre än 27 korta program förgylla tv-kvällarna för oss barn ett par år senare. I efterhand tror jag att det var det mycket milda vansinnet som var så attraktivt: att precis vad som helst i varje avsnitt kunde hända och alltid gjorde det utan att för den skull leda till känsloutbrott. När till exempel Rolf, omtöcknad av sömnsjuka efter en resa till Kongo på jakt efter en ny ökenråtta, slår sönder hela Doktor Kralls laboratorium följs detta endast av en liten suck och en lätt tillrättavisning.

Även den oerhört respektfulla behandlingen av djuren tillhör det som man som vuxen kanske skrattar åt men som man som barn omfamnar med ett visst allvar och stor uppskattning. Doktor Krall och Rolf niar alltid sina patienter, pratar aldrig över deras huvuden och behandlar dem genomgående som sina likar. Inspiration till serien hämtades faktiskt från verkligheten och den tyske vetenskapsmannen Karl Krall som visade att djuren är lika intelligenta som vi människor. Karl Kralls studier av hästarna Kloke Hans, Muhamed och Zarif – bland vilka ingår hur han lär dem räkna, läsa och ropa ”Hurra!” vid åsynen av kejsar Josefs porträtt – återfinns i boken ”Tänkande djur”, med företal och översättning av Olof Palme, statsministerns farbror, från 1913.

Till magin i serien ”Doktor Krall” hör också scenografin. Hos Krall råder ett kaos av gamla möbler, tunga tyger, provrör, miniatyrökenlandskap, dockskåp, märkliga manicker, sladdar, slangar, vackert porslin och djur som verkar väldigt suggestivt på betraktaren. Man kan inte sluta titta på allt, man sugs in, man vill vara där. Med Privatdetektiven Kant togs senare scenografiarbetet ytterligare ett steg och Alexandersson/De Geer kom att kalla detta grepp ”den bakvända dramaturgin”: rummet fick styra manus i stället för tvärtom. Först hittade man en fantasieggande miljö, därefter ställde man sig frågan ”Vad kan hända här?”.

En tredje faktor som möjliggjorde genomförandet av Alexanderssons och De Geers idéer var pengarna. Sändningsåret 1976/77 hade barnredaktionen den näst största budgeten på TV2 – större än Fakta, större än Rapport och dubbelt så stor som Sporten. Trots att man inte sände mer än fem timmar barnprogram per vecka. Siffrorna talar sitt tydliga språk: barnpubliken prioriterades högt, deras program ansågs viktiga. Och utan pengar blir det vare sig kvalitet eller mångfald. Bland det första Ingrid Edström gjorde som nytillsatt chef var att ändra i avtal och regelverk så att manusförfattare, musiker och producenter som arbetade med barnproduktioner fick lika mycket betalt som de som arbetade med vuxendito – en självklarhet som var långtifrån självklar då och i dag, återigen, är omdiskuterad.

Både ”Tårtan” och ”Doktor Krall” var visserligen lågbudgetproduktioner, men att man överhuvudtaget satsade på oprövade upphovspersoner, okonventionella idéer och fjärilsvingetunna manus är anmärkningsvärt i sig – och dessutom långtifrån enbart effekten av en tårtolycka på en buss. Den unika barnprogramepok ur vilken Janos, Hilding, Frasse, Apan Saba, Doktor Krall, Rolf, Hans och Greta sprang kommer med största sannolikhet inte att komma åter. För att citera Carl Johan De Geer: ”En serie som Tårtan kan aldrig mer göras. Synd, tycker somliga. Bra, tycker andra.”

Malena Janson
är fil dr i filmvetenskap, filmkritiker och barnkulturskribent. Hon arbetar f n med en bok om 70-talets svenska barnprogram i tv.

Annons

Frasse (Krister Broberg), Hilding (Mats G Bengtsson) och Janos (Jan Lööf) i tv_serien Tårtan.

Foto: CARL-JOHAN DE GEER Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X