Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

Aneta Grzeszykowska, Body of work Smärtsamt att 70-talsfeminismen ännu behövs

Med foton på sig själv och groteska kroppsdetaljer skapade av grishud gör Aneta Grzeszykowska kvinnokroppen både lockande och frånstötande. Joanna Persman känner sig som förflyttad till 1970-talet.

”Selfie #19” 2014.
”Selfie #19” 2014. Foto: Aneta Grzeszykowska/Mindepartementet
Vårens konstutställningar 2017

Aneta Grzeszykowska, Body of work

Genre
Fotografi
Var
Mindepartementet, Slupskjulsvägen 26

T o m 14 maj

Det handlar om kroppen. Kvinnokroppen, rättare sagt. En kvinnokropp som framställs på ett konceptuellt och samtidigt närmast surrealistiskt vis. Fotografierna registrerar den nakna gestalten, som ena gången är verklig och andra gången artificiell. Något kusligt groteskt vilar över de separerade kroppsdelarna, tillverkade av grishud. De både lockar och stöter bort blicken på samma sätt som Hans Bellmers makabra dockor. Humorn är nattsvart. Berättelserna är bara fragment. Fotografierna kommer från olika sviter, men allting tycks hänga ihop som om det var en pågående parad av kvinnokroppar som ett undersökningsobjekt.

”Negative book #4”, 2012 och ”Selfie #12 2014”. Foto: Aneta Grzeszykowska/Mindepartementet

Den polska konstnären Aneta Grzeszykowska ställer för första gången ut i Sverige. Hon är redan känd och erkänd på den internationella konstscenen med utställningarna på Guggenheimmuseet i New York och på Centre Pompidou i Paris på sitt konto. Presentationen på Mindepartementet spänner över verken från det senaste decenniet. Det känns dock som en tidsresa, som om vi gick tillbaka och befann oss mitt i den feministiska konstpraktiken på 1970-talet.

Grzeszykowskas bildspråk är en öppen hyllning till föregångarna som Ana Mandieta, Marina Abramović, Hannah Wilke och Alina Szapocznikow, som Bonniers konsthall ägnade en lysande retrospektiv åt bara för ett par år sedan. Cindy Shermans estetik ekar allra starkast i Grzeszykowskas skapande. Liksom Sherman arbetar hon som sin egen förklädda modell och iscensätter absurda situationer. Den nästan övertydliga referensen är rekonstruktionen av den i dag klassiska svartvita Sherman-serien ”Untitled still films” från 1970-talet. Den blev epokgörande när Sherman skapade den. Grzeszykowskas replik är kanske viktigare som politisk än som estetisk handling. Kreativt sett väger den lätt trots det perfekta utförandet. Uppdateringen av kläder och miljöer är däremot en sorglig påminnelse om tidens obarmhärtiga gång och de konservativa krafternas envälde på tvärs mot den.

Annons
X
”Untitled Film Stills #34”, 2006. Foto: Aneta Grzeszykowska/Mindepartementet

”Det personliga är politiskt” var en av de mest kända parollerna som banade väg för kvinnorörelsen och feministisk kamp i västvärlden under 1970-talet. Vid samma tid var polackerna mer upptagna med att försvara sig mot kommunismens stryptag än med kvinnorättigheter. Det fanns naturligtvis konstnärer som uppmärksammade kvinnornas situation. Huvudfrågan var dock hur man är ”en människa” i ett kommunistiskt samhälle. Genusfrågor och diskriminering fick stå på andra plats.

I dag, i det ”fria” Polen, finns det paradoxalt nog inget viktigare än att återgå till 1970-talets slagord. ”Det personliga är politiskt” när kvinnornas (och minoriteternas) rättigheter till bestämmandet över sin egen kropp kränks dagligen, och när polska EU-parlamentariker (Janusz Korwin-Mikke till exempel) förklarar kvinnor för ”lägre stående varelser som inte har samma kapacitet till beslutsfattande som män”. Året är 2017. Det känns enormt smärtsamt att 1970-talsfeminismen (gärna i en uppdaterad och modernare form) behövs mer än någonsin i dag.

Annons
Annons
X

”Selfie #19” 2014.

Foto: Aneta Grzeszykowska/Mindepartementet Bild 1 av 3

”Negative book #4”, 2012 och ”Selfie #12 2014”.

Foto: Aneta Grzeszykowska/Mindepartementet Bild 2 av 3

”Untitled Film Stills #34”, 2006.

Foto: Aneta Grzeszykowska/Mindepartementet Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X