Recension

AmySmärtsam domedagsprofetia

Amy Winehouse i början av sin karriär.
Amy Winehouse i början av sin karriär. Foto: Lucky Dogs

Med hjälp av hemmavideor och intervjuer med Amy Winehouses allra närmaste tecknas ett ömsint porträtt av en av 2000-talets mest lysande stjärnor.
Ett porträtt som gör ont att titta på.

Publicerad
Annons

Det är något speciellt, något oskuldsfullt och äkta, med hemmafilmer inspelade innan Instagram och sociala medier existerade. De är inte till för att snabbt läggas ut på nätet, på sin höjd för att visas upp vid släktsammankomster. Och människorna som filmas är inte vana att posera – de gömmer sig, eller spexar övertänt framför kameran.
I producenten James Gay-Rees och regissören Asif Kapadias dokumentär om Amy Winehouse utgörs byggstenarna just av sådana videor. Vi ser en 14-åring inlevelsefullt och gäckande sjunga ”Ja må du leva” för sin bästis och ett annat klipp visar hur hon som riktigt liten i trotsigt vredesmod bråkar med sin mamma. Finast är snuttarna filmade av hennes första manager Nick Shymansky. Amy är 16 år, Nick 19 och hans blick så ömsint betagen. Han ser det där som många först har uppfattat i retrospektiv, efter att paparazzifotografernas skarpa blixtar har bländats av. En smart, snabb, rolig och oerhört talangfull sångerska och låtskrivare.
Shymansky slutade som Winehouses manager 2006 efter att ha ställt ett ultimatum om att hon skulle skriva in sig på avgiftning. Det är om honom hon sjunger i sitt stora genombrott ”Rehab”. "En briljant hit som hånade hela vår vänskap" säger han i en intervju i The Guardian. 23 juli 2011 hittades hon död av alkoholförgiftning i sin säng.

”Amy” är från början ett beställningsverk från Universal Music som gillade Gay-Rees och Kapadias dokumentär om racingföraren Ayrton Senna. Trots det går inte filmteamet i någons ledband. Man har lyckats bygga upp ett förtroende hos Winehouses allra närmaste och fått dem som inte själv söker rampljuset att ge sin bild av Amy, som bästisarna Lauren Gilbert och Juliette Ashby. De intervjuade syns aldrig i bild, annat än i hemmavideornas tillbakablickar, vilket gör att fokus inte tas från huvudpersonen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons