Recension

KortvingarSmärtan blir alltför ordlös

Språket i Anja Snellmans nya roman är så stramt och snyggt att det bitvis blir torftigt. Hon fortsätter att koppla sex till död med en feministisk agenda, men utan gestaltning förblir ondskan bara obegriplig.

Under strecket
Publicerad
Annons

Först blixtbilder: en naturintresserad flicka, en lärare, ett ouppklarat mord. Anja Snellman kan sin sak. Hon fångar intresset, hon har ett suggestivt språk. Och ämnet för hennes femte översatta bok, Kortvingar, är alla föräldrars mardröm: tre tältande flickor mördas vid Fardom träsk i juni 1960. Hur skriver man om en sådan sak? Särskilt som historien har viss förankring i verkligheten genom trippelmordet vid Bodom träsk pingsten samma år som bokens mord?
Anja Snellman går varsamt fram och gör heller ingen hemlighet av att hon förhåller sig fritt till Bodommorden. Hennes offer har andra kön och åldrar än verklighetens. Men det är en formsak. Det är till för att upprätta ett rum åt konstnären där det överhuvudtaget går att hitta ord för detta svåra. Anja Snellman tassar försiktigt. Hon ägnar större delen av boken åt en panoramabild över sorgen.
Vi får följa mamman till en av de döda flickorna, som också
är mamma till den enda överlevande, och här följer textögat nära inpå. Hilkkas sorg varvas med Finlands sorg och polisens vanmakt. I de här passagerna ligger romanens styrka. När en av dessa våra minsta förtärs av ett ansiktslöst ont då blir vi alla mödrar som berövats sina barn. Samtidigt finns den köttiga, rysliga sorgen hos någon, några, som drabbats inpå livet. Och det hemskaste av allt: att ondskan förblir ansiktslös, obegriplig.
Ondskan antyds så vagt att texten nästan inte når fram till läsaren. Men det finns en överlevande flicka, Marleena, som stämt möte med sin lärare vid Fardom träsk för att studera ”nattaktiva” insekter. Hon tar med sig sin lillasyster och hennes vänner som förevändning. Och när flickorna har somnat ger hon sig ut i natten...

Annons

Det är ingen nyhet i Snellmans värld att sex kopplas till död. Anja Snellman har en tydlig feministisk agenda i sitt författarskap och når höjderna med ”Rädslans geografi” från 2000. Om hon där drar saker till sin yttersta spets och experimenterar med
idéerna så är det här dess motsats. Också här utforskar hon smärtsamma samband mellan individ och kollektiv, tillfällighet och struktur, men på ett alltför tystlåtet sätt. Jag hör inte.
Språket är stramt och snyggt för det mesta, men blir också bitvis torftigt. Jag tror att ämnet kräver mer av sin författare, och jag vet inte vem som skulle kunna eller våga göra det. I den fjärde delen är det nästan som om Anja Snellman abdikerar från sitt uppdrag. Även om jag vet att förväntningarna på att jag äntligen ska få veta vad som hände är fåfänga (att veta är trots allt en form av kontroll och därmed en tröst), så blir jag ytterligt snopen. De partier där ”sanningen” kommer fram skildras genom ögonen på - en hungrig räv! Det vill säga helt ordlöst, helt utan beskrivning.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons