Annons
X
Annons
X
Litteratur
Krönika

Andres Lokko: Omhuldade vandringspoeten som blev politisk

It’s late, Friday, the graveyard shift, you’re ready

To dab blood from a split lip

To hold the hand of cancer till the line goes flat

Annons
X

(ur ”Nurse at the bus stop”, Simon Armitage) 

Det har märkligt nog gått tio år sedan min favoritpoets senaste renodlade lyriksamling publicerades. Ändå har Simon Armitage, snart 54, från Huddersfield varit mer närvarande än någonsin tidigare. Under tiden som har flytt har han äntligen blivit översatt till svenska, lett ett antal brittiska tv-program och gett ut böcker om långa promenader genom den engelska landsbygden och dess kustlinjer. Men det är som i den nya diktsamlingen ”The unaccompanied” jag helst vill möta honom.

Det som först lockade mig till Armitages lyrik var hans humor, en skev och småtossig sådan. Ofta lika tillåtande i sitt lätta vansinne som David Shrigleys teckningar.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag kan glatt meddela att den är intakt i ”The unaccompanied” men den är också annorlunda. Sällan lika medvetet knasig, snarare har orden och meningarna här alltid ett syfte, ögonblicken av ren komedi säger inte längre ”hej, på följande två sidor ska jag vara jätterolig”. 

    Det som först lockade mig till Armitages lyrik var hans humor, en skev och småtossig sådan. Ofta lika tillåtande i sitt lätta vansinne som David Shrigleys teckningar.

    I stället har han virat en varm halsduk kring sin en gång så spralliga humor och låter den skymta försiktigt och lågmält i nödvändiga rader. Som små, små ystra andrum.

    Ty Armitage, denne i sitt hemland så omhuldade arbetarklassröst, är i ”The unaccompanied” mer politisk i sina observationer än jag är van vid. Ämnena för hans dikter verkar ofta ta avstamp i en hypermodern värld med nya regelverk, framgångsbevis och klassklyftor men när dikterna närmar sig slutet är det som mest bara någon formulering som har förändrats för den som inget har. 

    Aldrig är det tydligare än i en satirisk betraktelse – ”Thank you for waiting” – från en gate på valfri flygplats. I högtalarna annonseras att flighten är klar för boarding och passagerarna välkomnas efter klasstillhörighet i form av platinakort, guldmedlemskap och ackumulerade poäng. Poeten är den sista att kallas ombord. 

    En dikt med titeln ”Poundland”, den brittiska butikskedjan där allt kostar tio kronor, talar sitt tydliga språk. 

    Jag tycker väldigt mycket om Armitages allt mer klassmedvetna riktning. 

    Kanske hjälper det till att språnget till poplyriker som Ray Davies eller en ung Paul Weller ofta är väldigt kort? 

    Och ibland skriver han som Kirsty MacColl sjöng.

    ”The unaccompanied” förnekar aldrig sin digitala samtid men när den tittar ut genom fönstret är huslängorna fortfarande av grånande tegel, kläder hänger på tork på de avlånga små bakgårdarna och de traditionella arbetena är fortfarande slut. 

    Armitage har inga problem med att förlika sig med tanken på omskolning, att tvingas försöka börja från början när man har passerat femtio. 

    Jag vet inte hur gammal sjuksköterskan i ”Nurse at the bus stop” är men hon står kvar, hela dikten ut. 

    Ensam i busskuren vars plastväggar är täckta av klotter – spritpennehjärtan och slarviga kukar – tänker hon ­ödmjukt på sin låga lön:

    Winter sharpens the day.

    The centuries crawl past, 

    None of them going your way.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X