X
Annons
X

Magnus Röhl: Små idéer och känslor i lyxförpackning

Nödrim, självsmicker och högstämdhet är vanliga beståndsdelar i den litterära fåra som det svenska språket lyckligtvis har ett heltäckande ord för: pekoral. Men viktigast av allt för ett pekoral är oavsiktligheten; effekten ska vara motsatsen till den avsedda, komiken ofrivillig.

UNDER STRECKET

Bengt Anderberg har i en artikel om Alfred Vestlund (alias Nils Hasselskog) hävdat att inget annat land än Sverige "är förunnat att äga en hel stad, Grönköping, prisgiven åt en egen särpräglad litterär genre", pekoralen. Någon invändning kan väl göras mot detta - pekoralen är knappast en (så att säga medveten) genre i rimlig mening, och Grönköping är väl tack vare bland annat tyskarnas abderiter lite mindre unikt än man i förstone kan tro. Dock har Anderberg säkert en indirekt poäng: går vi till våra vanligaste grann- och skolspråk finns blott vaga och ofta dåliga eller rentav missvisande översättningar av pekoralbegreppet. Även om pekoral nog i någon mening skrivits på snart sagt alla litteraturspråk verkar svenskan vara ensamt om att förfoga över just detta ord. Tyskans literarisches Machwerk, engelskans dud production, franskans galimatias, norskans (utilsiktet) latterlig skrift, danskans ordskvalder är några slumpvis utvalda exempel som antyder att "pekoral" ingalunda tillhör de internationella orden.

Enligt Svenska Akademiens ordbok kan "pekoral" (med belägg från i alla händelser sent 1700-tal) vara såväl ett adjektiv som ett substantiv. Latinets pecoralis betyder, lär man sig där, "som har avseende på boskap" och är en avledning av pecus, det vill säga "boskap" eller "fänad"; och talar man om "pekorala berättelser" handlar det om sådana som passar eller är avsedda för den stora massan ("fänaden"). Ett pekoral definieras, för att en smula självsvåldigt fortsätta att citera SAOB, som "skrift (eller tal eller dylikt, förr även handling) som utmärkes av (ovanlig eller nötaktig) dumhet (och enfald) och som därigenom oavsiktligt gör ett löjligt intryck; ofta om dylik skrift osv som använder högstämda ord och fraser utan motsvarande innehåll; någon gång även bildligt, om dum och löjeväckande person". Det väsentliga är oavsiktligheten: utan den får vi medvetna stilblandningar som travestier och burlesker.

Letar man lite mer systematiskt i utländska ordböcker visar det sig att pekoralåtergivningarna däri gärna omger sig med en air av sopor, bluff, larv, sinnessjukdom, omdömeslöshet, fjanteri, banalitet, tönteri och dylikt. En glosa man i sammanhanget också bör uppmärksamma är "kitsch": inte så att kitsch och pekoral skulle vara samma sak, men kitschtermen har sin givna plats i många språk, och vissa gemensamma nämnare verkar onekligen föreligga mellan de bägge: jag hänvisar till välkända karakteristika som självbedrägeri, dekorationsbombasm, falska känslor, vulgaritet, infantil faiblesse för gullighet, estetiska falsifikat (när till exempel ren propaganda kläs i konstnärlig form) etcetera.

Annons
X

Vi har på svenska sedan länge en handfull nöjsamma pekoralantologier. Klassikern är väl Olle Strandbergs "Pegas på villovägar" (1943). Och alldeles nyligen utkom på bokförlaget Känguru det av Leif Eriksson redigerade urvalet "Dåliga dikter. Garanterat usel poesi" som förtjänstfullt håller traditionen levande. Den här typen av mer eller mindre olyriska läseböcker verkar inte vara så vanliga på andra språk, men på engelska hittar man till exempel den av Nick Page redigerade "In Search of the World"s Worst Writers: A Celebration of Triumphantly Bad Literature" (2000). Boken har bland annat sitt värde i att den som titeln säger också söker sig utanför det egna landets/språkområdets gränser, och att den, utöver de gamla vanliga skönlitterära läsefrukterna, inkluderar prov på uppslagsböcker, reseguider, filosofiska skrifter och fotnoter.

Dessutom presenteras materialet på ett sätt som i användbarhet normalt överträffar våra inhemska samlingar, vilket här i all hast ska uppmärksammas. Läser man denna "In Search of..." från pärm till pärm blir perspektivet kronologiskt: från 1600-talets vägröjare, 1700-talets spridningseffekter och de tidiga mindre viktorianerna till den veritabla 1800-talsguldåldern och moderna tider. Men man kan även tillgodogöra sig volymen med hjälp av dess index och de både tematiska och stilistiska korshänvisningarna. I inledningen bestås vi bland annat hierarkiserande markörer av välkänt märke: en asterisk står för allmänt trista författare, två asterisker för dem som är dåliga på ett intressant sätt, tre för förfarna utövare, fyra för dem vilka nått verklig storhet, och fem för den absoluta topp som är reserverad för den oförlikneliga Amanda McKittrick Ros. Till åberopade bedömningsgrunder hör orimliga intriger, tillkrånglad syntax, självberöm, rysliga rim och allmänt underhållningsvärde. Fem gyllene regler spikas (av vilka den femte och sista är den viktigaste):

  1. engagemanget måste vara viktigare än hantverksskickligheten
  2. poesi måste rimma
  3. all negativ kritik bygger på avund
  4. den sant usla litteraturen etsar sig fast i minnet - men av ”fel” anledning
  5. effekten måste, än en gång, bli motsatsen till den avsedda eller den förväntade

Här och var insmyger sig ytterligare kriterier, eller variationer på något som redan anförts, till exempel när vi upplyses om att den genuint svage diktaren ofta blir en pionjär genom sitt ämnesval - pekoralisten kan i en kosvans eller i tandhygien se ett värdigt objekt för en större ordskapelse - eller när ackumulationen av meningslösa detaljer samt löjligt platta slut lyfts fram som särskilt lyckade tekniska grepp. Page ger dessutom mot slutet av sin bok tips till den som själv vill skriva riktigt illa: om kroppsdelar (tårfyllda ögon bör då göras till skyfall i sjöar), om ljud (D-O-N-G är att föredra framför kyrkklockor), om barn (vilka vinner på att vara änglalika eller döda); erotikern måste få bröst att slå ut som blomstrande rododendronbuskar; i en självbiografi ska allt som angår den egna personen betraktas såsom varande av universellt intresse; och varje kritiker ska avfärdas som småväxt dumskalle.

Några av våra svenska nationalepos illustrerar väl tesen att engagemang är viktigare än hantverksskicklighet: jag tänker på de hjältedikter från 1700- och 1800-talen med Gustav Vasa i huvudrollen vilka, likt Vergilius "Eneiden", vill berätta om hur fäderneslandet föds i ett tvåfaldigt perspektiv: människans relationer till gudomlig och världslig makt. Dessa variationer på motivet - eller temat - "birth of a nation" vittnar de facto, i sin vördnad för fäderneslandets historia och sitt missbruk av det skönlitterära minnet, om såväl ojämförligt patriotiskt nit som frapperande ordkonstnärlig oförmåga. Man jämföre, vad rör ämnesval och skaldens ambition att vara djärv föregångsman, avståndet mellan pretentiöst formspråk och trivialt stoff när Olof Bergklint önskade skriva ett versepos om kronprinsens - den då blivande Gustav IV Adolf - tillfrisknande efter koppympningen.

Pekoralantologier är, som antytts, av rimtvång överrika på alltför lättköpta ljudöverensstämmelser eller rena nödlösningar som här naturligtvis inte kan redovisas. Jag nöjer mig med att erinra om att skickliga versmakare själva kunde ha roligt åt sina mindre bemedlade kollegor: Tegnér låter exempelvis, i en dikt som egentligen är en Atterbomparodi, föredömligt elakt och - varför inte? - avsiktligt pekoralt "universum" rimma med "ad supplendum versum" ("för att fylla ut versen"), vilket i sin tur ingalunda saknar samband med en strof i Pusjkins "Evgenij Onegin" som kan återges så: "Nu är det redan vinterkyla / och fälten silverglans har fått... / (Här väntar man sig rimmet yla, / och se, där kom det som ett skott!)". När Johan Henrik Kellgren vid något tillfälle talar om "Poötasters magra kön" finns nog slika så kallade rimkräk med i bilden.

Erik Brander, en av författarna till våra Gustaviader, är en utmärkt representant för den grupp skalder som är övertygade om att all negativ kritik intet annat är än uttryck för ondskefull missunnsamhet. Då han av sin samtid aldrig fick det erkännande han ansåg sig förtjäna, angriper han gärna i sina skrifter "den svartaste galla och afund" man finner hos de "små Litteraire flädermöss" vilka ingenting begripit. Och om den genuint usla litteraturen etsar sig fast i minnet av fel anledning, och effekten så leder till motsatsen till det önskade, kan bland annat Adolf Johanssons kärlekslyrik bjuda på belägg. Jag citerar efter "Pegas på
villovägar":

Ja du är som en ros,
vettet flyger sin kos.
Och sinnet blir så mjukt
som smör i varmt potatismos.

Tilläggas bör, i ett slags rättvisans namn, att också erkända poeter, såväl svenska som utrikiska, enligt icke så få bedömare ibland duktigt trampat i det pekorala klaveret.

Så här kan man fortsätta, i den lekfullhetens jämte smakens anda som är oundviklig om vi över huvud taget ska kunna syssla med pekoral. Ytterst handlar det nödvändigtvis om just smaken, om den kombination eller syntes av känsla, intellekt och värdering som befinner sig i ständig förändring, och som egentligen, likt pekoralet självt, med viss precision endast kan fångas i efterhand. Dålig dikt och dålig smak hänger tvivelsutan ihop. Men man måste då också betänka att dålig smak är något som, emellanåt, kan vara värdefullt, i alla händelser ur publikens synvinkel. Marcel Proust har i den andan skrivit en snillrik hyllning till den undermåliga musiken - "Eloge de la mauvaise musique" - som, så vitt jag känner till, inte har så många litterära motsvarigheter. Vi har likväl på svenska tack vare Birger Sjöbergs dikt "I himlens klara sal" en vacker och sällsport gripande kärleksförklaring till konditor Ofvandal och till sådant vi annars gärna flinar åt.

Hör de bästa - eller värsta - pekoralen till en svunnen tid? Bra och dåligt, högt och lågt, mästerverk och pekoral finns förstås fortfarande, men inte på samma villkor som förr. Det går nog inte i dag att, som för en eller ett par epoker sedan, lika enkelt stämpla något som pekoral, och det av flera skäl - låt vara att vi alltfort omges av skrattretande texter som inte borde vara det. Dels saknar vi både den genrehierarki och det stilnivåtänkande som är förutsättningar för att man ska kunna hävda att någon misslyckats på väsentliga punkter, dels gör en numera oregerlig eller godtyckligt nyttjad (själv)ironi det omöjligt att på allvar påstå att någon verkligen på allvar velat göra något på allvar: en författare kan därmed, lite skälmskt, lätt glida undan, vilket innebär att läsaren automatiskt försätts i en osäkerhetsposition i förhållande till vad som faktiskt gjorts.

Den nyssutkomna magplaskkollektionen rymmer, avslöjande nog, mestadels dikter som är minst sekelgamla: regelverken är icke längre vad de en gång var, och det är i den meningen inte så lätt att på morgonen slå sig ner vid skrivbordet för att författa sitt dagliga ode eller härma någon annan etablerad form(el), vilket i sin tur får konsekvenser för den som sysslar med det någon kallat estetiska diskrepanser eller är på jakt efter dem Horatius i en epistel högst à propos döpt till "imitatores servum pecus", efteraparna, den servila skocken eller förslavade hopen.

Kanske hittas pekoralia numera enklast och framför allt säkrast inte främst i skönlitteraturen utan i de ironifria (?) zoner vari dväljes moderna predikotexter med vidhängande väckelselitteraturer i skilda skepnader och schatteringar: i tankar för dagen och olika ideologiska manifest(ationer) - viss litteraturkritik med mera icke att förglömma. Hur seriösa uppsåten än må vara kan resultaten emellanåt rymma mycken ofrivillig komik när små idéer offereras i lyxförpackning (eller stora i billighetsdito). Någon pekoralets teori verkar lyckligtvis ej finnas; men antologierna är ett otvetydigt bevis på dess "institutionalisering" - som negativ pendang till alla krestomatier fyllda av "Världens bästa lyrik" etcetera. Nog av: Julia Ann Moore, en av Amanda McKittrick Ros tuffare rivaler, hade alldeles rätt när hon på sitt mycket egna sätt slog fast att det inte alltid är lätt att vara författare: "Literary is a work very difficult to do".

Magnus Röhl
Magnus Röhl är professor i litteraturvetskap vid Stockholms universitet

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X