Magnus Röhl:Små idéer och känslor i lyxförpackning

Nödrim, självsmicker och högstämdhet är vanliga beståndsdelar i den litterära fåra som det svenska språket lyckligtvis har ett heltäckande ord för: pekoral. Men viktigast av allt för ett pekoral är oavsiktligheten; effekten ska vara motsatsen till den avsedda, komiken ofrivillig.

Under strecket
Publicerad
Annons

Bengt Anderberg har i en artikel om Alfred Vestlund (alias Nils Hasselskog) hävdat att inget annat land än Sverige ”är förunnat att äga en hel stad, Grönköping, prisgiven åt en egen särpräglad litterär genre”, pekoralen. Någon invändning kan väl göras mot detta - pekoralen är knappast en (så att säga medveten) genre i rimlig mening, och Grönköping är väl tack vare bland annat tyskarnas abderiter lite mindre unikt än man i förstone kan tro. Dock har Anderberg säkert en indirekt poäng: går vi till våra vanligaste grann- och skolspråk finns blott vaga och ofta dåliga eller rentav missvisande översättningar av pekoralbegreppet. Även om pekoral nog i någon mening skrivits på snart sagt alla litteraturspråk verkar svenskan vara ensamt om att förfoga över just detta ord. Tyskans literarisches Machwerk, engelskans dud production, franskans galimatias, norskans (utilsiktet) latterlig skrift, danskans ordskvalder är några slumpvis utvalda exempel som antyder att ”pekoral” ingalunda tillhör de internationella orden.

Annons
Annons
Annons