Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Antidebuten Små häften rör om i hierarkisk bokvärld

ANTIDEBUT Med elva små häften vill ­kollektiva förlaget Dockhaveri väcka frågor om v­illkoren för bokutgivningen. Josefin Holmström påminns om Emily Dickinsons dåtida kamp.

Antidebuten

Genre
Prosa
Förlag
Dockhaveri förlag

När de elva texthäftena, kuverten och pamfletterna ramlar ut över köksbordet tänker jag på den amerikanska poeten Emily Dickinson, som “publicerade” sig själv genom att sy små häften av ihopvikt brevpapper. Nu visade hon visserligen inte dessa häften för någon, de hittades istället i en byrålåda efter hennes död. Men ändå: impulsen är densamma som hos det kollektiva förlaget Dockhaveri – en motvilja mot samtidens publikationsnormer och villkor för utgivning. “Publicering – är den mänskliga tankens auktion”, skrev Dickinson (fritt återgivet). Hon motsatte sig omvärldens försök att trycka hennes poesi och reagerade med förnärmelse när välmenande vänner skickade in hennes alster till en tidskrift.

Dockhaveri kallar sitt projekt ”Antidebuten”. Och det rör sig inte om någon vanlig debut, för det finns en önskan om att distributionslinjerna ska vara horisontella snarare än vertikala (Mia Axelsson och Ragni Svensson bidrar med färdigskrivna vykort som exempelvis kan skickas till vänner – eller ovänner). “Kritik av genimyten”, som de själva säger; kritik av skrivandets och publiceringens hierarki. Alltsammans med flickrummets attribut: de prydligt och noggrant ihopknåpade hemgjorda tidningarna, rosetterna, korsstygnsestetiken, det rosaskimrande. Aylin Bloch Boynukisas ”Flickorganens genealogi” är tryck på rosa papper som påminner om barndomens parfymerade brevpapper. Britta Tegby Frisks ”Deckarväskan” måste knytas upp och vecklas ut. Händerna och ögonen får jobba, kanske mer än hjärnan.

Debuten, skriver Tova Gerge i ”RSVP”, är också en baldebut, “alltså den tidpunkt när unga överklassmänniskor blir presenterade för societeten för att de anses giftasvuxna.” Debuterande författares releasefester kan kännas så. Vännerna står församlade och manar den debuterande att kliva ut i strålkastarljuset, offrar henne likt en sentida Ariadne till kritikerminotaurerna och den skoningslösa förlagsbranschen, branschtidningarnas fyrfärgsporträtt och kraven på turnerande, signeringar, offentliga läsningar. Sådant som Dickinson skulle ha hatat. Hon fantiserade om det, förstås, iscensatte kröningsfester och bröllop i sin poesi. Men det förblev fantasier.

Annons
X

Dockhaveri ställer dock till med ett eget kalas, en debutantbal som också är en performance. Tova Gerges ”RSVP” fungerar både som inbjudan och etikettbok. Här radas möjliga, kanske önskade förhållningsregler upp. Foucault kallas in för att förklara “hur en viss tradition av brevskrivande kan förstås som en grundval till det västerländska textjagets konstruktion”. Ensam är inte stark – författare bör tala med varandra, jaget formas i förhållande till andra, det är ett slags nödvändig civiliseringsprocess. Roligast blir det när detta författarjag frontalkrockar med, eller girar undan för, de allsmäktiga bokförlagen. R C Kjellstrands ”Verbet” tycks sakna mening parar ihop noveller med refuseringsbrev, somliga av dem korta och artigt avböjande, andra med ombedd feedback (“Kanske skulle man kunna rensa lite bland en del väl färgstarka verb”). Till slut glider dessa två textkroppar ihop: “Tyvärr har vi läst ditt manus”, “Hej, och tack för en längtan hos dig”.

Det råder karnevalsstämning, alltså. Bonden avancerar över brädet och blir drottning, kungen klär ut sig till tiggare. Författaren som publicerar sig själv spelar rollspel i Janusmask: än är hon den kreativa kraften, än den auktoritära. Hur det blir med de litterära kvaliteterna? De glöms bort lite. Och jag tror att det är meningen: “skriv om … det som händer mellan texter mer än i dem”, uppmanar Dockhaveri i det manifest (eller om det är en pressrelease?) de skickar med. Så när en lapp låter meddela att Sofie Nohrstedts ”En positiv liten kniv” saknas “på grund av force majeure” blir man osäker på om verket överhuvudtaget existerar – eller om dess frånvaro är tänkt att destabilisera de andra texterna ytterligare. Som en illusorisk nyckel eller en felande länk, den saknade pusselbiten som skulle ha uppenbarat något underbart för oss. Fast nej. Förmodligen inte.

Josefin Holmström

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X