Annons
X
Annons
X

Slumpen får styra

I 15 år blev han refuserad, gång på gång. Det var då Mons Kallentoft bestämde sig för att skriva deckare.

– Alternativet hade varit att vinna Augustpriset.

LYSSNA HÄR:
Hör första avsnittet av sommarens följetong Vattenänglar

(uppdaterad)
Mons Kallentofts Vattenänglar är sommarens följetong.
Mons Kallentofts Vattenänglar är sommarens följetong. Foto: DAN HANSSON

Vi är på väg till Linköping, förstås.

Visserligen knorrade Mons Kallentoft lite från början, less på att guida runt i sin gamla barndomsstad – förutom det där att han helst inte åker bil.

–Men vi kanske kan ta tåget, föreslår han något mer medgörlig.

Annons
X

Innan vi lämnat Stockholms central har jag insett att mannen som med lätt hand tar livet av människor i bok efter bok rent privat är en mer skrajsen sort. Åtminstone lite nojig inför att åka bil. Har inte ens körkort. Å andra sidan vet även han att det är just i Linköping som vi har en chans att skymta pojken som en gång var han. Förutom Malin Fors, den kvinnliga kriminalinspektör som han skrivit in i svensk deckarhistoria.

Vattenänglar är den sjätte och senaste boken där vi får följa henne genom ett nytt morduppdrag och nu – nej, handlingen ska förstås inte avslöjas när ni har chans att avnjuta den som sommarföljetong här i SvD. Mons Kallentoft är påfallande glad över att få sin bok portionerad ut till så många frukostbord, samtidigt som han inser vilka krav det ställer på texten:

–Normalt sett läser man en spänningsroman i en enda hastig rörelse. Nu räcker det att ett enda kapitel inte vibrerar, inte känns, för att läsare kan tröttna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Även i år är det fotograf Dan Hansson som bildsatt varje avsnitt och vid det här laget vet han vilka problem som kan uppstå när man vandrar igenom en text med kameran. Just denna dag behöver han diskutera något rent akut med Mons Kallentoft, vars lösning är enkel:

    –Äsch, ändra i texten så det stämmer med din bild, säger han generöst.

    Han vet att välja sina strider – eller också har han inte samma behov av kontroll längre. Efter nio böcker, Vattenänglar är hans tionde, har han insett att det går bra ändå. Riktigt bra. Hans böcker är översatta till 25 språk. Senast var han i Paris och introducerade, på tolkad franska, sin näst senaste Den femte årstiden.

    –Säg så här, i dag har jag möjlighet att leva det liv jag vill. Att skriva är för mig inte bara att sitta inlåst med en dator, det är också att resa och uppleva världen.

    Men vänta, vi får nog ta hela hans historia. Den som börjar med pojken som växer upp i Linköpings utkant, han som tar sig genom grundskolan med högsta betyg i allt, utom träslöjd, men upptäcker skönlitteraturen först efter en ljumskbråcksoperation. När han för att uthärda konvalescensen börjar läsa Kafka, Hemingway och Klas Östergren. Han beskriver det som att bli drabbad.

    –Samtidigt tänkte jag: Att skriva så där kan väl jag också göra, det verkar inte så svårt.

    Det vittnar om stort självförtroende?

    –Det vittnar om dumhet, hur lite man som 15-åring vet om saker och ting.

    Och sedan gick allt på samma räls som nu glider iväg under oss? Nej, sannerligen inte. Vägen var, minst sagt, knagglig. I 15 år skrev Mons Kallentoft bok efter bok, utan framgång. Till slut orkade han inte ens öppna refuseringsbreven. Därför var det Karolina, hon som i dag är hans hustru, som läste det första positiva beskedet: Att Natur & Kultur kunde tänka sig att ge ut boken Pesetas, med vissa redigeringar.

    –Då fanns Franska matsalen fortfarande kvar i sin gamla skepnad på Grand Hôtel i Stockholm. Där smällde jag halva förskottet och det var det värt, vartenda öre. Det var ett glädjens sjöslag.

    Han fortsatte skriva böcker men försörjde sig som copywriter på en reklambyrå, samtidigt som han också – det gör han fortfarande – skrev kolumner och gastronomiska reportage för olika tidningar. Till slut blev det för splittrat, för jobbigt.

    –Det var då Bengt Nordin, min dåvarande agent, gav mig rådet att skriva deckare.

    Själv hade han också tänkt tanken. Framgångsalternativet var att skriva en skönlitterär roman som vann Augustpriset, vilket var något svårare att påverka. Alltså skrev Mons Kallentoft sin första deckare – och si, där fanns de stora upplagesiffrorna. Han berättar det med både glädje och stolthet, för även om han gav sig in på näst intill okänd mark – i ärlighetens namn hade han inte läst särskilt många deckare – står han för sina historier. Vet att han träffat rätt med Malin Fors.

    –Arketypen för en kriminalkommissarie är en man som jobbar för mycket, dricker för mycket och har taskiga familjerelationer. Allt detta har jag, med hjälp av min hustru, överfört på en kvinna: Malin Fors.

    Att Linköping blev hans litterära landskap har en enkel förklaring:

    –Den var inte upptagen på deckarkartan. Att välja Ystad eller Fjällbacka hade funkat sämre …

    Nja, det är förvisso mer än så. Mons Kallentoft vet fördelen med att återvända till den plats där barndomens känslor ligger lagrade, färdiga att återanvända. Konst är en förening av poesi och konstruktion, har han lärt av den baskiske skulptören Chillida.

    –Och det finns ingen litterär genre som har en tydligare konstruktion än en klassisk deckare, ner på detaljnivå. Samtidigt som jag kan tillföra en språklig poesi. Att leva i den processen, det är att vara författare för mig. Resultatet säger något om hur det är att vara människa, det är i alla fall det jag strävar efter och då har det inte så stor betydelse om det blev en deckare, en skönlitterär roman eller en diktsamling. Av de första 15 manusen jag fick refuserade var några diktsamlingar.

    När vi om en stund går runt i Linköping rinner hans minnesberättelser över de folktomma helggatorna. Där är huset där han, 15 år gammal, fixade en lägenhet till sig och sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa och där vid torget bodde tjejen som han hade ihop det med en knapp vecka på gymnasiet, Patricia, hon som numera är gift med Björn Borg, och där bodde mannen som tvärdog efter att han, berusad, föll baklänges och slog i skallen och där bodde mammans väninna som blev galen när hon fyllt 55, vilket hennes syster och mamma också blev, just när de fyllt 55.

    Allt finns bevisligen i livet innan det kläs i litteraturens olika språkdräkter; de glödande passionerna, galenskapen och den smärtsamma döden.

    Malin Fors vidare öde är garanterat åtminstone några år framöver. Vattenänglar är den första i en svit på fyra nya deckare, där Mons Kallentoft utgår från de skilda elementen.

    Min vilda gissning att nästa bok handlar om luft får honom att hejda sig, häpna:

    –Hur visste du det?!

    Arbetet har just börjat och som vanligt har han följt rådet från sin gamla lärare, professorn Hans Christer Ericsson, att sätta slumpen i system. Det betyder att Mons Kallentoft inför varje ny bok reser ut i världen, ensam eller med sin familj, och öppnar sig inför det som sker, samlar intryck.

    Det låter underbart, särskilt som alltihop går ut på att han inte ska prestera något, inte då.

    –Jag vet att det är sjukt privilegierat. Men sen ska det finnas en historia inom mig. Hittills har det funkat. Det är som att kasta ut ett metspö i det undermedvetna.

    Den första fångsten brukar bli ett synopsis på några sidor, nästa är en sammanfattning av kapitel för kapitel – för att han sedan, inlåst och omöjlig att umgås med, skriver ner hela historien. På sex, sju veckor.

    –Det är som ett enda stort vrål.

    Hittills verkar han inte ens ha nuddat fasan att han en dag sitter där – och orden inte rinner till. Däremot har han tänkt tanken att de kanske inte för all framtid blir till en deckare.

    Går det att skriva sig ur genren?

    –Ärligt talat vet jag inte. Jo, det är klart det går men det är ju inte säkert att jag blir lika läst då. Å andra sidan håller jag på så länge jag känner att det här fungerar.

    Vi har nått hans gamla sommarlovsparadis Tinnerbäcksbadet nu, där Mons Kallentoft fortfarande trivs som fisken i vattnet, till och med under ytan. En platschef vill veta vem vi tar bilder på och varför? Å, är det stans kände författare…

    –Jag tyckte bäst om din andra bok, erkänner hon bort mot simmaren som blixtsnabbt replikerar: ”Då har du inte läst min senaste.” Sen flyter han ut i vattnet som den ängel som gett boken namn.

    Men vänta, finns det något som heter Vattenänglar?

    –Det är en ordkonstruktion. Jag letade efter det som är både poetiskt och faktiskt, hemskt och vackert. Vattenänglar skulle kunna vara titeln på en roman av PO Enquist men nu är det jag som skrivit den. Då har titeln en annan underström, berättar att något har gått fel, skaver.

    Vad det är har vi 51 dagar på oss att fundera över här i SvD. Någonstans finns också den textändring som fotografen Dan Hansson lyckades utverka. Äsch, den kan avslöjas redan nu: En gul liksäck blev till en rödbrun, eftersom de inte hade någon annan färg på Kungsholmens brandkår.

    LYSSNA HÄR:
    Hör första avsnittet av sommarens följetong Vattenänglar

    Annons
    Annons
    X

    Mons Kallentofts Vattenänglar är sommarens följetong.

    Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X