Annons
Recension

Foo fighters”Slemmigare och slemmigare”

Senast Foo fighters spelade i Stockholm skrev jag i min recension att jag skulle vilja gifta mig med Dave Grohl. Jag tar tillbaka det nu. Dave, det kommer aldrig att fungera mellan dig och mig. Och det är faktiskt du – inte jag. Jag har hittat något annat att koncentrera mig på. Det kallas bra konserter.

Under strecket
Publicerad
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIXBild 1 av 1
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIXBild 1 av 1
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX

Foo fighters på Where the action is är själva essensen av festivalens klientel. De är den musikaliska kärnan av slöa stockholmare som inte orkar åka på ”riktig” festival, som drar på sig cheap monday-jeansen och förvillar sig i någon slags inbillning att det här skulle vara en svinbra rockkonsert. Det är inte bara arrogant – det är uppriktigt galet att vara så lättimponerad. Det finns väldigt mycket som är bättre än det här, gott folk.
Och innan hatbreven börjar hagla så ska jag ha sagt att det inte är något fel på låtarna, egentligen. De är trevliga små rockalster. Ibland mer, ibland mindre – men oftast varken eller. Men det är något med Foo fighters som bara känns slemmigare och slemmigare. Så pass superamerikansk radiorock känns aldrig, och jag menar aldrig, genuin när den ständigt utger sig för att vara lite smartare och lite stiligare än gemene skval. Som att Grohl kommer undan med vad som helst, bara för att. Varför tramsar de annars runt i ett fruktansvärt bluesjam?

Annons
Annons
Annons