X
Annons
X
Recension

The square Skoningslöst mot pretto-konst och klickjagare

Ruben Östlunds "The square" riktar in sig på det stora livet: på klass och maktstrukturer. SvD:s Anna Hellsten ser en djupsinnig satir med samma samtidsmarkörer som "Solsidan" men som hellre drar dem mot brådmörker än mot en förlösande punchline.

”The square” är på det hela taget Claes Bangs film – tyvärr förblir Elisabeth Moss kärlekskranka journalist mest en skiss. Foto: Triart

Redan första scenen sätter tonen: en museiintendent hamnar mittemot en journalist som, efter några inledande artigheter, plockar fram en utskrift med en högtravande beskrivning av en utställning från museets hemsida och frågar vad där egentligen står. Intendenten hummar och mumlar ett tag innan han, generat, tvingas koka ner svamlet till en begriplig mening.

Och "The square", Ruben Östlunds underhållande Guldpalmsvinnare, handlar till stor del om just koder: hur man identifierar dem, hur man fastnar i dem, hur man – kanske – knäcker dem. Storyn löper längs två parallella huvudspår, båda med nämnde intendenten Christian som huvudfigur – en dansk, frånskild tvåbarnspappa som arbetar som konstnärlig ledare på museet X-Royal i Stockholm (inhyst i vad som i filmens nybildade republik Sverige brukade vara Stockholms slott).

”The square” är på det hela taget Claes Bangs film – tyvärr förblir Elisabeth Moss kärlekskranka journalist mest en skiss.

Foto: Triart Bild 1 av 3

Museichefen Christian i förgrunden, i bakgrunden performancekonstnären Oleg som spelas av Terry Notary.

Foto: Triart Bild 2 av 3

Klickjagande pr-konsulter som känns igen.

Foto: Triart Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X