Annons

Släpp fången loss!

Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Publicerad

Helgen inleddes med en efterlängtad nyhet: åtalet mot den svensk-etiopiske hjärtläkaren Fikru Maru läggs ner. I fem års tid har han suttit fängslad, och rättsprocessen har återkommande skjutits upp.

”Minns du vad du gjorde den 12 maj för fem år sedan? För Fikru Maru var det den första dagen i etiopiskt fängelse. 1 826 dagar passerat sedan dess”, twittrade SvD-journalisten Peter Alestig som noga har bevakat fallet. Hans fråga ger perspektiv på vad frihetsberövandet innebär. Dessutom har Fikru Maru genomgått svåra sjukdomsperioder i fångenskap, med fara för livet.

Hans Bagner, Fikru Marus advokat, tror att bland annat SvD:s bevakning ”har varit betydelsefull för det genombrott som skett vid kontakterna mellan de ledande företrädarna för de berörda staterna”. Sådana kvitton får journalistiken ibland; den kan göra skillnad. I det här fallet är det inte bara en person som får friheten åter. Det är också en framgång för den principiella rättsfrågan, även om det förstås inte gör rättsskandalen mindre, eller mildrar det lidande som förevarit.

Ännu är Fikru Maru inte hemma. Hans Bagner kommenterar i mejl: ”Vi förväntar oss att något konkret kommer att ske under denna vecka. Under de senaste två dagarna har det varit lugnt. Vi väntar på att domstolens beslut att Fikru ska frisläppas, når fångvårdsmyndigheten som ska verkställa beslutet, dvs faktiskt öppna fängelsegrindarna och låta honom flyga hem.”

Ja, vi väntar ivrigt. Många frågor kommer i tanken längs Peter Alestigs linje: Hur återgår man till livet efter en sådan händelse? Var börjar man när man ska försöka ”komma ikapp” sitt eget liv, efter att ha fått det kapat under fem år? Värdet av en vacker vårhelg torde i skenet av detta framstå som än högre.

För den som har prioriterat annat än att läsa tidningen (obegripligt, men sådant kan hända, har jag förstått), bifogas ett axplock av helgens läsning. Moderaterna har lanserat sitt budskap inför valet, och jag tycker det finns en viktig ambition i det, men saknar en icke oväsentlig del. Paulina Neuding och Susanna Popova skriver båda om olika aspekter på den identitetspolitiska syn på människan som får konsekvenser som bara kan beskrivas som olyckliga.

Helgens elvakaffe dracks med Googles Europachef för samhällsfrågor, Nicklas Lundblad. Politikerförakt, teknikutveckling och frågans makt stod på samtalsmenyn. På temat informationskrigföring skriver Edward Lucas om ryska RT, en väloljad propagandamaskin.

Cecilia Blomberg har läst Lars Åbergs senaste bok, Erik Zsiga ser ett öppet fönster där Ungern stänger en dörr, Inger Enkvist skriver om Spanien efter ETA:s upplösning och Anna Charlotta Johansson skickar vykort från ett Sydafrika där inre missnöje kanaliseras i bytet av nationella ikoner. All denna förkovran rekommenderas varmt.

Själv har jag, till skillnad från vad Fikru Maru kunnat göra i sin fängelsetillvaro, ägnat större delen av långhelgen åt vårbruk. Kronan på verket skulle bli att förvälla och frysa in en stor gryta nässlor under författandet av denna text. Jag missbedömde tiden och nu ligger en bokstavlig och mycket dyster tolkning av brännässlor i botten på kastrullen. Tur att de växer som ogräs. Och att man lever i frihet. Det går att plocka nya.

Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev. Få nyhetsbrevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Kan M vinna valet på egen planhalva?

Partisekreteraren Gunnar Strömmer presenterade Moderaternas nya valslogan på partiets Sverigemöte i Göteborg i helgen. Utan kaffekopp.
Partisekreteraren Gunnar Strömmer presenterade Moderaternas nya valslogan på partiets Sverigemöte i Göteborg i helgen. Utan kaffekopp. Foto: Thomas Johansson/TT

Söndagskrönika | Moderaternas nya strategi

Moderaterna har nedkommit med sin valslogan: Lika för alla. Partisekreteraren Gunnar Strömmers initiala reaktion, ”jag satte själv kaffet i vrångstrupen när jag hörde det första gången” (TT 11/5), är begriplig. En slogan som lika gärna skulle kunna ha lanserats av Vänsterpartiet får sägas vara lite udda för ett parti som gjort till adelsmärke att värna individens rättigheter. ”För individens frihet – mot kollektiv och tvång”, som det hette under Strömmers tid som MUF-ordförande.

Nu vänds resonemanget; kollektivets rättighet att behandlas lika garanterar den enskilde sin frihet. ”Inga undantag, ingen utanför, ingen bortglömd” sägs i den kortfilm som lanserades i samband med partiets Sverigemöte i helgen, och bland annat exemplifieras med hederskulturens ofrihet över den enskilda.

Så långt låter Moderaterna likadant som Socialdemokraterna 2006: Alla ska med. Det undantagslösa lanseras som något positivt. Men en viktig distinktion följer med det moderata löftet: endräkten begränsas till det som benämns ”spelregler”. ”Vi menar inte ’lika resultat’, eller ’lika utfall’”, utvecklade partisekreteraren i sitt tal i fredags.

Det är en lika god som svår ambition för Moderaterna att hålla sig till. Lyckas de i sitt uppsåt, och får med sig medborgarna på en sådan definition av rättvisa, kan Sverige kanske äntligen lämna sin i grunden socialistiska ryggradsreflex som alltjämt låter sig exploateras genom den vänsterretorik kring rika och fattiga som aldrig problematiserar den ofta rimliga frågan om insats och utfall. Alla på plats applåderade förstås, och av goda skäl. Varje enskild reform och politiskt förslag ett parti lägger fram behöver just den hophängande värderingsram och berättelse som moderatledningen nu försöker sätta på väggen. Men det kräver åtskilligt med råg i ryggen för att kunna inta en egen position när nämnda vänsterinstinkt, som även reproduceras i somlig medial gestaltning av politiken, möter moderater i fält.

Ska vi nämna några exempel där detta kommer att prövas? Exempel 1: Svenska populister till höger och vänster har sedan en tid tillbaka talat om ”pensionärsskatten”, som funnes det en särskild inrättad skatt för att jävlas med seniorerna. Det gör det inte. Däremot införde alliansregeringarna inga skatteavdrag för pensioner, sjuk- och föräldrapenning, a-kasseersättning, såsom man gjorde på intjänad lön.

Skälet till det var ju att man ville göra det mer lönsamt att arbeta än att göra något annat med sin tid, eftersom så många då hade lämnat arbetskraften i förtid. Och jobbskatteavdragen tycks samhällsekonomiskt ha fungerat väl, vilket sannolikt är skälet till att den rödgröna regeringen inte har tagit bort dem. Den ökade tillväxten har dessutom lett till att pensionerna har höjts. Men den som älskar att ställa grupp mot grupp finner här en oemotståndlig, om än fiktiv, konfliktyta som kan elda på tanken om en motsättning mellan generationerna. Med sådana väljarvinster i sikte får uppenbarligen den intellektuella hederligheten stryka på foten. Och de nyhetsförmedlare som okritiskt rapporterar att ”parti X vill sänka pensionärsskatten” gör sig dessvärre till partilojala, möjligen aningslösa, valarbetare.

Exempel 2: Från tystnaden i 2014 års valrörelse till den öronbedövande talkören 2018. Integrationsfrågans sprängkraft har inte bara sjunkit in hos Moderaterna utan även gjorts till offensiv. Som Ulf Kristersson i tidigare kapacitet sade 2016: ”Riskerna med ett växande utanförskap är alldeles för stora för att inte vända på alla stenar”. Helt sant. Men frågan är vilka stenar Moderaterna har mod och kraft att vältra undan? Det är tunga bumlingar, som skapar de förkrossande effekter kring och på arbetsmarknaden som många kan vittna om. Flaskhalsar i systemen och trögrörliga myndigheter är faktiskt den enkla biten i sammanhanget.

Långt svårare är, för att bara nämna en dimension av integrationen, den utmaning som består i att en stor mängd människor som saknar kvalifikationer för de jobb som i dag är vita på svensk arbetsmarknad, behöver hitta lagligt arbete och ta sig ur bidragsförsörjningen. Frågan till lika för alla–laget är hur friheten och jämlikheten ska vägas mot varandra. Ska exempelvis den svenska kollektivavtalsnormen alltjämt få utgöra ett stumt alla-ska-med-annars-blir-det-tråkigheter-betong-golv på svensk arbetsmarknad, såsom det exempelvis kommer till uttryck i de statligt subventionerade introduktionsjobben? Ja, lika för alla, säger nog LO. Hur lyder den moderata tolkningen?

Exempel 3: Att mycket fokus ägnas det som moderater kallar kärnstaten är begripligt. Den fungerar inte tillfredsställande, och det gäller även det yttre försvaret av den. Helgens Elvakaffe gästades av Nicklas Berild Lundblad, som i sitt arbete på Google får god insyn i vad människor egentligen undrar när de kan ställa sina frågor utan risk att få löpa offentligt gatlopp. Vi talade bland annat om vad som ligger bakom framgången för den populism som gör sig bekant i många länder. Berild Lundblad påpekar att kärnpunkten i den populism vi ser, är auktoritär. Det finns en efterfrågan på att ”någon tar tag i saker och ting”, möjligen för att samhällets komplexitet har ökat.

När tiderna är sådana är det förstås ytterst frestande att hemfalla åt en paternalistisk lösning; politiken som den trygga föräldern som vet bäst, kan mest och behöver mycket resurser för att lösa alla upptänkliga problem. Det är raka motsatsen till den moderata uppgiften, där ord som frihet, frigörelse och egenmakt är centrala. Om tanken är att vinna valet på socialdemokratisk planhalva (jag är medveten om att det framgångsrikt har gjorts förut) kommer löftena att handla om vad politiken ska göra för medborgarna. Men om Moderaterna vill vinna valet på moderata premisser måste budet vara ett annat; medborgarna ska själva ta mycket mer ansvar för sina liv, sin frihet och sitt samhälle. Det är motsatsen till den nånannanism som journalisten Anders Isaksson (1943–2009) träffsäkert diagnosticerade svenskarna med.

Moderaterna lovar ”en politik som kan säkerställa att kön, klass och klan inte ska sätta dina gränser”. Det är ett fint löfte. Men för säkerhets skull, också för att åren i regeringsställning lärde M att det går snabbt att identifiera sig med den stat man förvaltar, borde tre s läggas till; löftet att noga slå vakt om att inte heller staten, strukturer och system får hindra individernas och samhällets utveckling.

Skämt i hissen kan ödelägga en karriär

Foto: Hasse Holmberg/TT

Kolumn | Värdegrunder

Den misstänkta händelsen inträffade under en konferens i San Francisco med International Studies Association (ISA), en stor organisation som sysslar med internationella akademiska studier.

Offret var Simona Sharoni, professor i kvinno- och genusstudier vid Merrimack College, och den misstänkte förövaren är Richard Ned Lebow, professor i politisk teori vid King’s College London. De befann sig i samma fulla hiss när någon – uppgifterna går i sär om huruvida det var Sharoni själv eller någon annan av de närvarande – frågade Ned Lebow vilken våning han skulle av på.

Han svarade: ”Avdelningen för damunderkläder.”

Och skrattade.

Ett skämt, säger han i efterhand, och dessutom ett standardskämt när han växte upp på 1950-talet. Det hjälps inte.

Sharoni har anmält honom till organisationen som anordnade konferensen, och denna har funnit att hans kommentar var ”kränkande och olämplig”. (Här finns ytterligare detaljer och förvecklingar – Ned Lebow har också enligt organisationen betett sig felaktigt för att han tagit direkt kontakt med Sharoni i ett mejl där han skrivit att han definitivt inte haft ”för avsikt att förolämpa kvinnor eller att få dig att känna obehag”, men också att han anser hennes anmälan vara ”lättvindig”.

Dessutom har han med närmast dödsföraktande uppriktighet föreslagit att Sharoni kanske inte är bekant med brittiska 50-talsvitsar, eftersom hon inte är uppvuxen i landet).

ISA kräver att den skyldige ska be om ursäkt. Detta vägrar han tack och lov att göra. Den politiske teoretikern har gjort en principsak av att inte förklara och be om ursäkt för ett skämt – transkriberat, ur kontext, i all sin fånighet – för en kritisk kommitté med rätt identitetspolitiska glasögon.

Historien om skämtet i hissen är bara ett i raden av bisarra exempel på hur människor med allt mer aggressiva metoder avkrävs rätt värdegrund. Och jag talar nu inte om uttalanden som utgör hets, uppvigling, eller något annat uppenbart olämpligt (och ofta olagligt), utan rätten att inte falla in i ledet vad gäller alltmer totalitära identitetspolitiska idéer.

Jag hittade en ljuspunkt i den svenska debatten. Jens Ganman, satiriker och musiker, och Mustafa Panshiri, före detta polis och integrationsföreläsare, har tillsammans skrivit en av årets mest uppmärksammade böcker. Det lilla landet som kunde har rosats på flera håll för sina originella perspektiv på migration, integration, kultur och identitet, och jag kan bara stämma in i hyllningskören.

För egen del fastnade jag framför allt för att Panshiri och Ganman – kanske mest Ganman, som blivit känd för att driva med svensk samhällsdebatt i egensinniga pajdiagram på Facebook – vågar vara roliga. Och fåniga. Det är, i all sin enkelhet, befriande i en tid när ett tråkigt men oförargligt skämt kan bli ett hot mot karriären.

Kanalen som spyr ut desinformation

Rysslands president Vladimir Putin och RT:s chefredaktör Margarita Simonya i samband med RT:s 10-årsdag 2015.
Rysslands president Vladimir Putin och RT:s chefredaktör Margarita Simonya i samband med RT:s 10-årsdag 2015. Foto: Mikhail Klimentyev / TT

Gäst | Informationskrigföring

Den ryska tv-kanalen RT är en skandal. Men det vore ett misstag att förbjuda den, i alla fall i Storbritannien. Denna Kreml-finansierade propagandakanal ligger nu i konflikt med den brittiska kontrollmyndigheten Ofcom.

En aktuell fråga är huruvida den ryska staten är ”kapabel och lämplig” att inneha ett sändningstillstånd.

En annan fråga gäller om kanalens program, en skabrös blandning av polemik och konspirationsteorier, står i strid med de brittiska sändningsreglerna.
Svaret på båda frågorna är uppenbart. Kreml är inte lämpat att ordna en tebjudning, än mindre att driva en nyhetskanal. Ryssland är nu ett första rangens hot mot landets säkerhet.

Landet är utan vidare den mest sannolika förövaren av den skrämmande kemvapenattacken i Salisbury som gjorde att tre personer måste föras till sjukhus. Man ställer till med oreda varhelst man kommer åt – en taktik som numera kallas ”hybridkrig”.

RT är en del av arsenalen. Programmakarna spyr ut desinformation, ofta motsägelsefull, i syfte att undergräva förtroendet för västvärldens institutioner: CIA skapade ebolaviruset. Anfallen med kemvapen i Syrien är fejkade. 11 september var ett insidesjobb. Det var Salisbury också.

Kanalens officiella motto är ”ifrågasätt mera”, men det kunde lika gärna vara ”tro inte på någonting”.

RT har inte någon alternativ världssyn. Man vill bara så förvirring och apati för att urholka vår viljestyrka och beslutsförmåga.

Så varför inte förbjuda RT? Jag har förståelse för den inställningen i länder som Ukraina och Lettland där hetspropaganda från Kreml är ett allvarligt hot mot nationens säkerhet. Men så är inte fallet, än så länge, i Storbritannien, Tyskland eller USA. Och för övrigt skulle ett förbud inte vara särskilt effektivt i dessa länder.

I före detta Sovjetländer ärvde ryskspråkiga propagandakanaler väl etablerade positioner i medievärlden. Längre västerut ser de flesta RT på nätet, antingen som videor på Youtube eller strömmat. Tittarsiffrorna i det markbundna nätet – genom luften och kabel – är mycket låga.

En viktigare sak är att ett förbud innebär en förlust av det moraliska övertaget. Det skulle få våra starka, fria samhällen att likna auktoritära kleptokratier. När vi brännmärker den ryska regimen för dess ingripanden mot medier och den kulturella friheten står vi starkast när vi kan säga att vi lever som vi lär.

Det betyder inte att vi inte ska göra någonting alls. Till att börja med kan vi svälta RT på deltagare. Ingen vald representant, tjänsteman, expert, journalist, författare eller akademiker med minsta gnutta självkänsla bör tacka ja till att framträda i denna kanal.

Visst kan snabbtänkta och stridbara personer ta hem några poäng under de minuter de är i sändning. Men genom att alls delta skänker de trovärdighet till hela utbudet. Utan trovärdiga gäster blir RT så mycket mer beroende av en vämjelig samling tokstollar och nollor.

Vidare kan vi uppmana folk att inte jobba där. En tid på RT är inte början på en karriär i etermedierna. Det bör vara ett skamligt slut på den.

Vi bör också uppmuntra de många inom RT som planerar att hoppa av kanalen. Deras kunskaper om hur Kremls propagandamaskin fungerar kan komma till nytta. Vi skulle också kunna avskräcka annonsörer med gott anseende från att köpa reklamtid hos RT.

Vi bör skruva åt de administrativa tumskruvarna där RT är svagast: journalistisk etik. Jag har föreslagit att Ofcom ändrar sina sändningsregler så att medieföretag blir tvungna att publicera ursäkter och förklaringar på framträdande plats. Detta är adelsmärket för seriös journalistik. (Kolla The New York Times, The Economist eller BBC för att se hur riktiga nyhetsorgan sköter det där.)

RT har, föga förvånande, ett klent förflutet när det gäller att rätta fel. Om de skulle bättra sig på den punkten skulle deras desinformation späs ut. Om inte, bör de bli föremål för bestraffning eller till och med avstängning, på goda grunder – vilket kanalens propagandister skulle få svårt att avfärda som censur.

Översättning: Lars Ryding

EDWARD LUCAS är Senior Vice President vid Center for European Policy Analysis. Skriver i The Economist.

Nicklas Lundblad: ”Många jobb borde automatiseras”

När debattbetygen sätts på form och inte innehåll riskerar klyftan mellan väljare och politiker att öka. Nicklas Berild Lundblad gästar Elvakaffet och samtalar med Tove Lifvendahl om teknikutveckling, frågans makt och om vi är tillräckligt smarta för att hantera den artificiella intelligensen och robotarna vi skapar.

Efter reklamen visas:
Elvakaffet med Nicklas Berild Lundblad

Om gästen: Nicklas Berild Lundblad är doktor i informatik, adjungerad professor i innovation vid KTH och Europachef för samhällsfrågor, Google.

Foto: Staffan Löwstedt

Segregationen i Sverige är självförvållad

Foto: Tomas Oneborg

Bokanmälan | Landet där vad som helst kan hända

I Sverige finns i dag en stor grupp människor som inte försörjer sig själva och som har liten kontakt med det svenska samhället. 2017 var arbetslösheten bland utrikes födda 15,1 procent. Det tar i snitt åtta år innan hälften får in en fot på arbetsmarknaden och på vissa förskolor talas så lite svenska att barn med annat modersmål riskerar att inte klara skolan (SR 7/5). Migration och integration har seglat upp som två av valets viktigaste frågor.

”För första gången på mycket länge lever människor i samma stad, som antingen tycker att man ska få säga vad som helst eller att det är rätt att ta livet av dem som gör det.”, skriver Lars Åberg i sin nya bok ”Landet där vad som helst kan hända” (Karneval förlag, 2018). Den följer upp fjolårets ”Framtidsstaden” (Karneval förlag, 2017) som beskrev Malmös stora integrationsproblem. Skildringen rönte stor uppmärksamhet, och Åberg kom grundlöst att antydas vara både nazistanstruken och antisemit.

Nu är debattklimatet mer tillåtande, och denna gång har han lyft blicken för att beskriva problemen i flyktingmottagandets spår i hela Sverige. Tonen är resonerande, och vi bjuds att följa med på en båge genom tiden som inte bara förklarar det rådande tillståndet, utan också varför Sverige hamnade här. Hur kunde ett land gå från att ha klara visioner, vara genomplanerat och förutsägbart till att alls inte längre ha någon plan?

Efter att ha byggt upp en välfärdsstat och en självbild om Sverige som landet vid regnbågens slut tog vi på oss ett missionerande uppdrag att genom bistånd frälsa även länder i tredje världen. När framgången kom att bli begränsad yttrade sig besvikelsen i att det utåtriktade biståndet övergick till ett välvilligt men ogenomtänkt biståndsprojekt på hemmaplan.

Åberg har djupdykt i arkiven och funnit att en av förklaringarna till dagens segregation hänger samman med starka idéströmningar inom utbildningsväsende och kulturliv, och beslut som fattades för decennier sedan. Han har grävt fram och läst de propositioner, som istället för att uppmuntra integration av nya svenskar cementerade uppfattningar om vi och dem och drev på separatism och utanförskap. Invandrare antogs inte kunna ta till sig svensk kultur utan uppmuntrades att bejaka sina egna traditioner. De bosatte sig med landsmän istället för bland svenskar.

Barngrupper blandades inte, och invandrade barn fick hemspråksundervisning eftersom man menade att det vore skadligt om de inte först lärde sig föräldrarnas modersmål innan de mötte andra språk. Man satsade på dubbelspråkig dagispersonal och på tolkar, samt gav bidrag till organisationer så att kulturella särdrag skulle bibehållas, trots att deras värderingar gick stick i stäv med vad som annars ansågs vara bra. Det slogs fast som ett slags empiri och statlig överideologi att multikulturalism och mångfald berikade Sverige. Den solidaritet som utgjorde fundamentet i arbetarrörelsen och uppbyggandet av välfärdsstaten ersattes av en falsk tolerans och att inte lägga sig i. När invandrare på detta sätt under decennier tilldelats en evig invandrarroll är det knappast något mysterium varför integrationen inte har lyckats.

Men även de länder ute i Europa som tidigt vidtog kraftfulla integrationssyftande åtgärder har problem med utanförskapsområden, visar Åberg. Situationen hade därmed troligen varit problematisk även om Sverige från början sprungit åt rätt håll.

Ingenting kommer att lösa sig av sig självt, vägen framåt är lång och krokig. Det första steget tas genom en öppen debatt och genom att se verkligheten just så som den är. Åberg hjälper oss en bra bit på vägen.

I dag är vi alla sexister

”Den bergtagna” på Strindbergs intima teater. Fr v Åsa Persson som Victoria Benedictsson, och Hannes Meidal som Gustave Alland.
”Den bergtagna” på Strindbergs intima teater. Fr v Åsa Persson som Victoria Benedictsson, och Hannes Meidal som Gustave Alland. Foto: Dan Hansson

Kolumn | Kön och särbehandling

Har alla blivit tokiga? Nej, nu menar jag inte Akademien, integrationspolitiken eller ens det faktum att stad och land verkar vara två svenska kontinenter på väg åt olika håll.

Det är allvarligare än så. Det verkar, på allvar, som att kvinnor och män inte kan vara vänner.

Nu ska vi gå tillbaka till något det säkert var länge sen ni tänkte på. Vid tiden för sin död, 1888, var Victoria Benedictsson en uppburen författare. Som den första i den litterära falangen Unga Sverige erhöll hon stipendium från Svenska Akademien, vilket var en markering av att hon nu fått tillgång till den kultur hon så länge trott sig vara utestängd ifrån som kvinna och “paria, en skabbig hund”. Så skrev Christina Sjöblad, litteraturvetare och professor emerita, år 2011 i The History of Nordic Women’s Literature.

Skrivandet verkade för Benedictsson vara en bearbetning av hennes identitetsproblematik. Hon tar sig pseudonymen Ernst Ahlgren och frågar: “Jag är en kvinna. Men jag är författare, är jag då icke också något av en man?”

Bara 38 år gammal tar hon sitt liv efter att under fyra år ha producerat två romaner, två novellsamlingar, flera skådespel och tidningsartiklar. Och efter att ha blivit övergiven av dåtidens Kulturman alla kategorier, Georg Brandes, som dessutom kallade hennes ”Fru Marianne” för ”damroman”. Det var inget beröm. Benedictsson skriver: “Allting är bara skam hos en kvinna, ty hon är ingenting för sig, hon är bara en del av sitt kön.”

Sedan dess har en del hänt. Sigrid Combüchen har skrivit ”Spill: En damroman” och visst kan vi diskutera om inte Benedictssons Nina i nyckeltexten ”Ur mörkret” egentligen själv besitter de egenskaper hon beskriver som positiva – och manliga. Men ju äldre jag blir, desto mer skär kvinnornas öden i mig. De liv som går till spillo och de känslor av värdelöshet, som kvinnor kopplat till sitt kön.

I dag blir kvinnor kastade från balkonger för att de inte passar in i ett värderingssystem, uppbyggt på en strikt åtskillnad mellan könen. Samtidigt uppstår mans- rörelser, till exempel en som tillber en träfallos i skogen, jo det är sant (kit.se 20/10-17).

Och det är inte längre särskilt kul, det där 30 år gamla mansplainandet i ”When Harry met Sally”: Män och kvinnor kan inte vara vänner, eftersom män vill ligga med allt som rör sig. Och ibland även det som inte rör sig.

Det räcker med könskrig och kärlekskrig och egenmäktiga förfaranden. För kan inte kvinnor och män vara vänner, så finns det väldigt lite av vänskap. Vänskapen mellan män och kvinnor är vänskapen mellan de två största delarna av mänskligheten, jo det finns icke-binära, så skriv inga arga mejl nu.

Kan inte medlemmar av dessa två grupper vara vänner, ens som en tanke, så måste vi konstatera att sexismen blivit överordnad ideologi. Nu funderar ni på hur sexism ska definieras? Så här: särbehandling på grund av kön.

Bara en tanke, hur skulle det vara om vi tog det lugnt, tog av könsglasögonen och enades om att sexism är lika sunkigt som… rasism?

Vi borde välkomna CEU till Stockholm

Demonstranter mot Orbáns beslut om CEU.
Demonstranter mot Orbáns beslut om CEU. Foto: Zoltan Balogh/AP

Kolumn | Ungern

Central European University (CEU) startades 1991 i Budapest, Prag och Warszawa, men fokuserades snart till Budapest. Drygt 15 000 toppstudenter från 136 länder har strömmat genom lärosätet sedan dess. CEU har kommit högt i flera rankningar. För de flesta politiker är ett sådant universitet en dröm att ha i landet. Men inte i Ungern. CEU riskerar nu att kastas ut ur landet. Något annat syfte går inte att förstå med en specialkonstruerad lag som parlamentet antog förra året.

Premiärminister Viktor Orbán talar tyst om vem som finansierade delar av hans egna studier, men inte om vem som finansierar detta universitet. I båda fall handlar det om filantropen George Soros, som Orbán bisarrt utmålar som Ungerns värsta fiende. Soros välgörenhetsstiftelse Open Society Foundations verkar redan tvingas flytta. Samtidigt planerar CEU för en filial i Wien. Det kan vara början på flytten bort från Budapest.

Våren 1998 studerade jag i Budapest. CEUs bibliotek blev min studieplats och jag imponerades över de jämnåriga studenterna. De kom från hela det forna östblocket och var de smartaste och mest ambitiösa i sin generation där. Sedan åkte de hem för att bli framtidens ledare inom politik, förvaltning och näringsliv. Även forskare och intressanta makthavare från hela världen kom på besök. CEU var en kreativ arena för spänstiga workshops och föredrag om stora och små frågor.

Om Budapest inte vill ha CEU bör andra ta chansen. Stockholm kan erbjuda sig att ta emot Central European University. Antingen hela den verksamhet som idag finns i Budapest, om det skulle behövas. Eller delar av denna verksamhet, ifall fler filialer måste öppnas.

Ett första steg kan vara att uttrycka denna vilja. Och att föreslå befintliga lokaler eller möjliga tomter som kan passa. Ett tips till både svenska politiker och filantroper.

Det kanske tycks långsökt att en nordeuropeisk huvudstad ska ta över en hub för centraleuropeisk idéutveckling och samhällsdebatt. Men varför inte? Stockholm skulle berikas intellektuellt. Världsledande akademiker och talanger skulle knytas hit. Tänk om blivande ledare från hela världen skulle tillbringa delar av sin studietid i Stockholm, och i unga år bygga nätverk och band här. Vilken möjlighet för Sverige som internationell aktör och för svenska företag på dessa marknader.

Sedan Berlinmurens fall har Sverige tagit ansvar för att värna demokratiutvecklingen i Europas tidigare kommunistdiktaturer. Från 90-talets så kallade suveränitetsstöd – hjälpen till de baltiska staterna att bygga starka institutioner och myndigheter som säkrade den nyvunna suveräniteten. Via vårt tydliga krav – så till den grad att vissa kallade Sverige för utvidgningstalibaner – att snabbt välkomna dessa länder i EU.

Till den utrikespolitik som samtliga regeringar på senare år och oavsett kulör har bedrivit, där civilsamhällen stöttas för att på plats utveckla demokrati och mänskliga rättigheter. Det är naturligt att Sverige tar tillvara denna institution för ett öppet samhälle.

Kan Spanien andas ut?

Pilar Martinez, änka efter den regionale politikern Tomas Caballero som mördades av ETA för 20 år sedan. Fotot togs vid en minnesceremoni för Caballero i Pamplona den 5 maj.
Pilar Martinez, änka efter den regionale politikern Tomas Caballero som mördades av ETA för 20 år sedan. Fotot togs vid en minnesceremoni för Caballero i Pamplona den 5 maj. Foto: Alvaro Barrientos / TT

Gäst | ETA upplöser sig själv

Det har varit tyst i utländska medier om Baskien på senare tid, men i Spanien dominerades nyheterna den 4:e maj av att ETA meddelade att organisationen har upplösts. Betyder det att Spanien kan andas ut?

Kommentarerna uppmärksammar först och främst antalet offer under organisationens 60 år av attentat: 853. I La Razón har man foton på alla offren, och de täcker två uppslag. De flesta som mördats är poliser, som representanter för staten. Andra är politiker från icke-nationalistiska partier och företagsledare. 95 procent av morden har utförts efter Francos död, och det blodigaste året var 1978. En effektiv polisinsats har inneburit att det nu inte finns mycket kvar av organisationen. Myndigheterna nämner att runt 3 300 ETA-medlemmar vid olika tidpunkter varit fängslade. För bara några år sedan, 2011, fanns det 703 ETA-fångar. I dag finns det 243 stycken i spanska fängelser, 53 i franska och 1 i Portugal.

Själva omständigheterna kring meddelandet om upplösningen kommenteras av alla. Ceremonin utspelades i Frankrike, och kommunikén lästes upp bland annat i bandinspelning av en välkänd ETA-medlem som rymt från rättvisan. Alla kommentatorer understryker ETA:s förtjusning i teater och iscensättning. El País talar om en blandning av komedi och tragedi och om koreografi. Allt är genomtänkt för att ge viss effekt.

Samtidigt har organisationen inte uttryckt ånger och inte erbjudit sig att hjälpa till att reda ut de mer än 300 attentat som är ouppklarade. Kanske är syftet med ceremonin och kommunikén att man ska få amnesti för icke uppklarade brott, förkortade straff för dömda eller åtminstone att ETA-fångar ska placeras närmare Baskien, så att deras familjer lättare kan hälsa på dem.

Kommunikéns text är ett försök att skriva sin egen historia och framställa sig som en politisk organisation och inte en kriminell, trots att organisationen har finansierat attentaten genom stöld, utpressning och kidnappning. I texten kallar ETA sig själv en socialistisk befrielseorganisation, säger att kampen ska gå vidare i andra former och nämner inte offren.

El Mundo har ett helt uppslag, där ordvalet i kommunikén kommenteras mening för mening. Genomgående påpekas det att ord förlorar sin innebörd, när ETA talar om sitt ”arbete”, sin ”hederlighet” och sin ”ansvarskänsla”. De kallar sitt angrepp på staten en ”konflikt”.

De flesta kommentatorer uttrycker trötthet inför ETA:s krumbukter, men det är viktigt att veta att deras sympatisörer har tagit sig in i den demokratiska strukturen genom att ställa upp i val och då förneka samröre med ETA. När det ändå upptäcks att det finns en koppling, byter man namn.

Någon har räknat till 18 namnbyten sedan 1978. En tid hette partiet Herri Batasuna, och de senaste namnen är Bildu och Sortu. Dessa partier styr i många kommuner, och tillsammans med det i Baskien dominerande nationalistpartiet PNV har de motat ut icke-nationalistiska partier. Man kan tala om en symbios mellan ETA och PNV.

Ett uttryck som används är att när ETA skakar ett träd, plockar PNV upp frukterna. Det vill säga att de nationalister som inte använder våld drar nytta av ETA:s våldsdåd.

Kandidater från icke-nationalistiska partier har hotats och trakasserats, och ett par folkvalda har mördats. För att beskriva stämningen i ett område med starka nationalistsympatier hänvisar flera kommentatorer till romanen ”Patria” (Fäderneslandet). Den har på något år sålts i osannolika 700 000, och ”alla” har läst den. Handlingen utspelas i en by i Baskien, där ETA-sympatisörer har makten, där rädsla råder, och där ingen vågar tala med okända personer.
Det kan tilläggas att författaren Fernando Aramburu bor i Berlin. När journalister nu försökt intervjua personer som bor på liknande platser, vågar ingen uttala sig.

I vissa avseenden kan ETA sägas ha nått sitt mål. Nationalistpartier dominerar det lokala politiska livet i Baskien. Genom sitt regionala självstyre har Baskien kunnat börja uppfostra en ny generation nationalister. Detta sker genom en skola med en starkt nationalistisk historieundervisning och genom att ge skolundervisningen på baskiska. Avsikten är att de unga ska byta modersmål från spanska till baskiska. Nationalistiska baskiska massmedier får subventioner, och ingen icke-nationalist har någon viktig position i samhället.

Nu befinner sig centralregeringen i Madrid åter i det läget att den inte har egen majoritet för att få igenom sin budget, och den har återigen förhandlat med det baskiska PNV. Det allmänheten frågar sig är om det i överenskommelsen finns eftergifter för de baskiska nationalisterna, eftergifter som inte offentliggjorts.

Att ETA nu upplöser sig, beror kanske mest på att det inte finns mycket kvar av organisationen, sedan polisen uppspårat kommandon, vapengömmor och platser där kidnappade personer hållits fängslade.

Dessutom har den internationella utvecklingen påverkat ETA:s situation. Attacken 2001 mot World Trade Center i New York där 3 000 dog, gjorde att amerikanarna startade en kamp mot terrorism och även ETA-medlemmar eftersöktes internationellt. Frankrike har också på senare år samarbetat alltmer nära med spansk polis.

Den mest avgörande händelsen var nog det islamistiska attentatet i Madrid 2004, då 190 personer dog och många fler skadades. El País påpekar att det måste ha varit svårt för ETA att inför sig själva upprätthålla en heroisk och romantisk bild av sin verksamhet, när de på sin egen hemmaplan får tävla med andra terrorister, som också anser sig ha rätt att införa sin ideologi med våld och som använder ännu kraftigare våld.

Där är Spanien i dag. Kapitlet med ETA:s terrorism är förmodligen avslutat, men nya terrorister har dykt upp.

INGER ENKVIST är professor i spanskspråkig litteratur vid Lunds universitet och stående kolumnist på ledarsidan i SvD.

Winnie Mandelas död blottar politiskt missnöje

Vykortet | Kapstaden, Sydafrika

Alla känner till Nelson Mandela. Inte lika känd är Winnie Madikizela-Mandela. Många hävdar att hon borde vara det, men att hon som kvinna och hustru till Nelson Mandela fallit offer för patriarkatet. Winnie Mandela var en av apartheidens främsta motståndare och gav stora delar av sitt liv till politiken.

I och med hennes död för drygt en månad sedan har den politiskt ganska giftiga diskussionen i Sydafrika tagit fart igen, om landets fortsatta ekonomiska ojämlikhet.

Gav Nelson Mandela sig för lätt i förhandlingar med den vita apartheidregimen? Hade det sett annorlunda ut i Sydafrika i dag om Winnie Mandela hade lett demokratiseringsprocessen? Det verkar finnas en tydlig trend i Sydafrika att allt fler unga syd-afrikaner tycker så.

Ju längre tid den ekonomiska ojämlikheten finns kvar i Sydafrika desto mer kommer kompromissen med den vita apartheidregimen kritiseras av de fattiga ANC-trogna gräsrötterna. Och desto mer stöd kommer därför Winnie Mandelas tidigare hårda linje mot apartheidregimen att få.

Winnie Mandela hamnade på grund av den ofta i skottlinjen, både från sin egen rörelse och från apartheidregimen. Även om hon av många ses som en stor frihetshjälte har mycket av det hon gjort och sagt genom åren kritiserats hårt. Hon är kontroversiell, och det med all rätt. Sex års fängelse dömdes hon till efter kidnappning och medhjälp till mord på en ung aktivist (domen ändrades till två års villkorlig dom och böter).

Hon har anklagats för korruption och dömts för stöld och bedrägeri. Dessutom har hon försvarat metoden “necklacing” (att trä ett gummidäck med bensin över ens politiska fiende och tända på).

Att Winnie Mandela efter sin död lyfts upp som en av Sydafrikas stora hjältar av vissa, säger mer om att ANC-regeringen har misslyckats med sin uppgift att minska fattigdomen, få ner den skyhöga arbetslösheten och minska våldet och korruptionen. Inte att Nelson Mandela förtjänar att få sin gloria degraderad.

ANNA CHARLOTTA JOHANSSON är rådgivare och fri skribent.

info@acjconsulting.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons