Annons
Recension

Inte bara bioSlagfärdig kritiker med hjärta

MR FILM. Det är lättheten och den uppsluppna ironin, men framför allt kärleken till filmkonsten, som gör Nils Petter Sundgrens memoarbok läsvärd. Det är ett stycke modern svensk kulturhistoria, skriver Carl-Johan Malmberg.

Uppdaterad
Publicerad

Framsidan av Nils Petter Sundgrens ”Inte bara bio” pryds av författaren själv: skarp blick, lösgjord kravatt, i handen en Montechristo Especial, cigarr av elegant dandymodell. Och i dessa memoarer från ett drygt 80-årigt liv framställer sig författaren gärna som dandy – lättjefullt solbadande på förmiddagarna på plagen vid den årliga filmfestivalen i Cannes där han låter sig briefas av flitigare kolleger om dagens tävlingsfilm verkligen är värd att se. Som ung tänkte han att världen var ett ostron som han visste hur man skulle öppna. Hans erfarenheter senare i livet verkar inte ha rubbat den tron. En arbetskamrat kallade honom en gång för Alexander Lukas, efter Kalle Ankas odräglige kusin som lyckas med allt utan att anstränga sig. Och odräglig kunde personen Nils Petter ha blivit för läsaren om inte boken till stora delar motsäger bilden av turanka.

Liksom Alexander en gång tar ett hederligt arbete och sedan gör allt för att dölja det spelar Sundgren ner sitt hårt arbetande jag. Han framställer gärna livsval som resultatet av slumpen. Som när han på en lunch av en tillfällighet får höra att SVT söker en efterträdare till Gunnar Oldin på Filmkrönikan. Sundgren ringer ett samtal – och anställs. Året är 1963. Med tiden blir han svensk tv:s mest långlivade kritiker, ”Mr Film”, i kraft inte bara av sin uthållighet utan också av sin formuleringskonst, en mycket speciell hektisk, snubblande talrytm, som om omdömena inte kan avges snabbt nog,
skarpt nog.

Annons
Annons
Annons
Annons