Annons
X
Annons
X

Lennart Samuelson: Slaget om Stalingrad med soldaternas ord

Under pågående världskrig intervjuades hundratals sovjetiska officerare, soldater och partisaner av historiker. Men först i våra dagar har forskarna kunnat läsa de uppriktiga ögonvittnesskildringarna.

Soldaternas ansikten pryder omslaget på den svenska utgåvan av ”Stalingradprotokollen”.
Soldaternas ansikten pryder omslaget på den svenska utgåvan av ”Stalingradprotokollen”.

Under sensommaren 1942 ryckte tyska arméer fram i södra Ryssland och närmade sig Kaukasus med målet att erövra oljekällorna kring Baku. En armégrupp avancerade norr därom för att skydda flankerna och nådde i augusti Stalingrad vid Volga. Att erövra staden tycktes bli en lätt uppgift. Men såväl Hitler och generalerna i högkvarteret som de lokala befälhavarna misstog sig, i fråga om vilket motstånd Röda armén kunde uppbringa, hur stora reserver de förfogade över och varför de ryska soldaterna inte gav upp ens i totalt underläge. Trots tyskarnas massiva flygbombningar och pansarstödda infanteriattacker fortsatte striderna om varje kvarter, hus och våningsplan.

I november hade Röda armén i hemlighet kraftsamlat två armégrupper som från norr och söder anföll Wehrmachts sjätte armé i Stalingrad. Överraskningsmomentet lyckades. Inom några dagar var inringningen av general Friedrich Paulus trupper genomförd. Striderna pågick lika förbittrade tills Paulus den 2 februari 1943 kapitulerade.

Om den tyska krigsmaktens nederlag i Stalingrad, en vändpunkt i andra världskriget, har hundratals verk på ryska, tyska och andra språk skrivits. Ändå görs ibland upptäckter som radikalt ändrar våra föreställningar. Ett sådant fynd gjordes då drygt 20000 stenografiskt upptecknade protokoll återfanns med intervjuer som gjorts under krigsåren med soldater, officerare, partisaner, företagschefer och arbetare på krigsindustrierna i Sovjet.

Annons
X

Vad innehöll detta material och varför hade det förblivit orört efter kriget? På vilka sätt ändrar det nya källmaterialet vår uppfattning om östfronten under andra världskriget?

En av den tidens välkända historiker, Isaac Mints (1896–1991), hade på 30-talet drivit två projekt. Det ena gällde ryska inbördeskriget som han själv deltog i på den röda sidan. Mints hade tvingats anpassa sig till den stalinistiska censuren. För andra upplagan av ”Inbördeskrigets historia” måste han ta bort omnämnanden av hur bolsjeviker utrensats ur partiet. Det andra projektet rörde fabrikshistoria och inspirerades av Maksim Gorkijs idé om att låta de vanliga arbetarnas berättelser bilda stomme för den sovjetiska industrialiseringens historia.

Vid det tyska överfallet på Sovjet i juni 1941 lade Mints annat åt sidan för att med kollegor samla in källmaterial för att kunna skriva krigets historia. Mints ansåg att aktörernas upplevelser skulle bli grundvalen för sådana verk. Det gjordes intervjuer med deltagarna i slagen vid Moskva, Stalingrad, Kursk och Berlin. Man besökte vapenindustrier och andra fabriker, liksom partisaner.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Mints lyckades förmå både soldater och befälhavare att rättframt berätta om de strider de just utkämpat. Allt nedtecknades av stenografer för att behålla idiom och liknelser som särskilt de nyutbildade soldaterna använde. När stenogrammen skrevs ut gjordes minimala korrigeringar av kritiska uttalanden. Man strök dock ämnen som positiva omnämnanden av militärer som drabbats av terrorn 1937.

    Sammantaget ger de tusentals intervjuerna en unik inblick i vilka stämningar som rörde sig bland ryssarna i armén, på hemmafronten och bland partisanerna, och detta innan kriget var avgjort och därmed utan den efterklokhet eller de bortträngningar som inte sällan kännetecknar senare tiders muntliga historia. Det är lockande att jämföra med vad kvinnor som stridit i Röda armén berättade för Svetlana Aleksijevitj mot slutet av Sovjettiden, till boken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, eller de minnen som veteraner återgav för Catherine Merridale till hennes ”Ivans krig”.

    Efter segern 1945 förbjöds historikerna att ens åberopa dessa ögonvittnesskildringar. Då hade Stalin och andra partiledare bestämt tolkningsramar om Det stora fosterländska kriget. Man förteg de katastrofala förlusterna för Röda armén 1941 och nederlagen under 1942, innan de första segrarna över Wehrmacht uppnåddes. Stora delar av de strategiska beslut som utarbetats kollektivt i högkvarteret och generalstaben tillskrevs Stalins visioner. Man undertryckte också sådant som kunde utså split mellan folkgrupper i Sovjet, vilket förklarar att nästan inget publicerades om kollaboration med tyskarna på ockuperat territorium. Den nya tidsandan skulle hamra in schabloner om enskilda, framför allt ryska soldaters hjältedåd och arméernas massheroism. Därmed försvann möjligheterna att hänvisa till Mints betydligt mer mångfacetterade intervjuer.

    Mints fick visserligen erkännande för sina insatser och upptogs 1946 som ledamot av akademin. Men han fick nöja sig med att katalogisera det omfattande intervjumaterial som var avsett att ligga till grund för seriös forskning om krigets historia. Han lyckades rädda större delen av dokumenten från att försvinna i något för forskarna oåtkomligt arkiv.

    Historikern
    Jochen Hellbeck, verksam vid Rutgers State University i New Jersey, analyserade i ”Revolution on my mind” hur Sovjetmedborgare beskrivit sina livsvillkor i sina dagböcker. Hans mikrohistorier skildrar hur personer med annat än proletär bakgrund strävade efter att anpassa sig till den nya tidens anda som de tyckte sig uppfatta i det föränderliga 30-talet. Därefter fick Hellbeck tips om att undersöka det omfattande materialet från Mints krigshistoriska kommission som ingen dittills kunnat utnyttja.

    De så kallade protokollen sträckte sig över alla krigsåren men Hellbeck valde att undersöka intervjuerna som gjorts direkt efter slaget om Stalingrad. Resultaten föreligger i
    Stalingradprotokollen
    .
    Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget (Ersatz, 624 s, översättning från ryska Hans Björkegren, från tyska Joachim Retzlaff). I inledningen ges en översikt av striderna: de tyska arméernas framryckning från augusti till oktober och erövring av vissa stadsdelar alltmedan Röda arméns 62:a armé under ledning av den legendariske Vasilij Tjujkov trots stora förluster hindrar fienden från att helt erövra staden. Tjujkovs långa intervju i boken återger många detaljer som han valde att senare utelämna i sina memoarer.

    I Jean-Jacques Annauds film ”Enemy at the gates” från 2001 symboliseras Stalingradslaget av duellerna mellan två prickskyttar: en som det visat sig påhittad tysk skarpskytt, ”major König”, och Röda arméns Vasilij Zajtsev. Men i stället för filmens skröna om hur denne sibirier blev prickskytt kan läsarna nu ta del av Zajtsevs fascinerande intervju från 1943, där han oförblommerat talar om både framgångar och misslyckanden.

    Hellbeck låter flera intervjupersoner vittna om samma händelser. Därmed skapas en närvarokänsla som saknats i de skildringar som byggt på traditionellt källmaterial. Många soldater refererade ofta till förebilder som de läst eller hört föreläsningar om. De politiska kommissariernas insatser blir mer komplexa än vad som skildrats i väst, inte minst vad gällde att lära ut vapenteknik och taktiska åtgärder.

    Hellbecks bok kompletterar vad som skrivits om Stalingrad av John Erickson, Anthony Beevor och Roger Reese. Schablonbilden av säkerhetstjänsten NKVD:s spärrbataljoner som återfinns hos Beevor är att de skulle ha legat bakom anfallande sovjetiska trupper för att vid första obeordrade reträtt meja ner soldaterna. Flertalet av de tiotusentals soldater som greps av NKVD:s spärrförband retirerade dock i panik efter att deras befälhavare övergett frontlinjerna. En rigorös disciplin upprätthölls således genom att sviktande befälhavare kunde avrättas inför trupp.

    Under den defensiva fasen av slaget, när tyska trupper närmade sig och sedan avancerade in i staden, rapporterade NKVD i slutet av oktober att 15649 män hade hejdats. Men av dessa hade 14833 soldater och underbefäl lugnats ner och kommenderats tillbaka till sina förband, medan blott några hundratal sändes till straffkompanier eller avrättades. Likande data gör att Beevors vilseledande tolkningar i ”Stalingrad” om att tiotusentals rödarmister avrättades av NKVD måste korrigeras.

    De som granskat protokollen frapperas av hur pregnant soldaterna beskrivit de hårdaste strider med oerhörda förluster eller förklarat hur de överlistat tyska förband. Bilden av rödarmister som kuschade av partiet och hemliga polisen bör modifieras. Här talar soldater som tack vare psykologiska förberedelser i kombination med allt bättre taktiska insikter såg sin roll i ett större sammanhang än vad som framkommit när kriget skildrats på makronivå.

    Soldaternas redogörelser vittnar om ett umgängessätt som var mer rättframt än vad många föreställt sig. Frontsoldaterna ansåg sig kunna vara uppriktiga inför de historiker som intervjuade dem, efter att Mints berättat om sina egna erfarenheter från inbördeskriget 1918–21 och förklarat att de som ”historiens aktörer” hade ansvar inför framtiden för hur man på bästa sätt skulle kunna skildra krigsförloppet.

    De soldater och officerare vars berättelser återfinns i boken representerar således en mer härdad, disciplinerad och självmedveten kategori av krigsmän än man tidigare läst om. Med detta sagt bör det tilläggas att man nyligen fått en annorlunda, tidigare outnyttjad källa om soldaternas belägenheter och sinnesstämningar. Ur FSB:s centralarkiv har dess experter redigerat ”Stalingrad-épopén” som innehåller ett hundratal vältaliga rapporter som NKVD:s officerare sände under sensommaren–vintern 1942–43.

    De flesta gällde materiella brister i soldaternas beväpning och inte minst förplägnad. De förklarar hur pessimism och defaitism kunnat sprida sig i förbanden men föreslår också hur sådant borde motverkas. Här återfinns rapporter om hungrande, förtvivlade, desperata och självskadade rödarmister, liksom av desertörer som av naturliga skäl lyser med sin frånvaro i ”Stalingradprotokollen”. De båda källtyperna som blivit tillgängliga för forskning visar således att stora uppgifter förestår på den militärhistoriska fronten.

    Annons

    Soldaternas ansikten pryder omslaget på den svenska utgåvan av ”Stalingradprotokollen”.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X