Per Högselius:Slaget om framtidens bokstavliga byggstenar

Yttrium.
Yttrium. Foto: Bjorn Wylezich/TT

Föga anade Carl Axel Arrhenius att den svarta sten han hittade på Resarö utanför Stockholm år 1787 skulle innebära startskottet för samhällets digitalisering. Idag är jakten på de sällsynta jordartsmetallerna en geopolitisk rysare.

Under strecket
Publicerad
Gruva där sällsynta jordartsmetaller utvinns i kinesiska Bayan Obo.

Gruva där sällsynta jordartsmetaller utvinns i kinesiska Bayan Obo.

Foto: Richard Jones/TT
Annons

På Resarö i Stockholms skärgård, inte långt från Vaxholm, ligger resterna av ett gammalt stenbrott. Ytterby gruva, som platsen kallas, gör inte mycket väsen av sig nuförtiden. Ändå har den spelat en viktig – enligt somliga rentav avgörande – roll i formandet av vår materiella civilisation. I Ytterby börjar nämligen historien om de egendomligaste av modernitetens byggstenar: de så kallade ”sällsynta jordartsmetallerna”. Dessa utgör nuförtiden självklara och oavlåtliga komponenter i så gott som all teknik. De är helt centrala för samhällets fortgående digitalisering och för de nya ”gröna” teknologier som optimisterna hoppas ska råda bot på klimatkrisen. De är också allestädes närvarande i krig, rymdfart, medicinsk teknik, metallurgi, kärnkraft, lasrar, supraledare och mycket annat. Det är omöjligt att tänka sig 2000-talet – och vår mänskliga framtid, om vi nu har någon – utan jordartsmetallerna.

Berättelsen om dem tar sin början sommaren 1787, när en svensk artilleriofficer vid namn Carl Axel Arrhenius gav sig ut i skärgården för att undersöka om Resarö möjligen kunde lämpa sig som plats för en ny befästning. Vid Ytterby gruva råkade han få syn på en mystisk svart sten. Han lät Johan Gadolin, kemiprofessor vid Kungliga Akademien i Åbo på andra sidan Östersjön, analysera den. Gadolin fann att 38 procent av stenen bestod av något hittills okänt ämne. Han döpte det, efter fyndplatsen, till yttrium. 

Annons
Annons
Annons