X
Annons
X
Recension

Dolda tillgångar Effektivt om segregationens förlamande effekter

Oscarsnominerade "Dolda tillgångar" skildrar de svarta kvinnor som bidrog till att förverkliga USA:s dröm om att erövra rymden. SvD:s Karoline Eriksson ser en film som ibland målar upp förtrycket med lite väl breda penseldrag.

Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe i ”Dolda tillgångar”.
Läs mer om Biovåren 2017

Att det bland NASA:s anställda fanns svarta kvinnor som var med och kalkylerade de första amerikanska rymdfarkosternas banor med hjälp av huvudräkning har inte direkt speglats av Hollywood tidigare. Det som berättas i "Dolda tillgångar" överlappar i tid med Philip Kaufmans "Rätta virket" (1983), där John Glenns jungfrufärd runt jorden 1962 också skildras. Här är det dock en grupp svarta, kvinnliga matematiker, inte ett gäng vita, manliga astronauter, som i en nyckelscen symboliskt marscherar genom korridorerna.

"Dolda tillgångar" består av väldigt många lager: dels är det en film om det amerikanska rymdprogrammets barndom, med Kevin Costner som frustrerad chef för forskningscentret i Virginia – Ryssland har hunnit före i rymdkapplöpningen, kravet på att man ska "skicka upp någonting" väger tungt på hans och medarbetarnas axlar. Scenen där den efterlängtade IBM-datorn kommit och man inser att den inte går in genom dörren, och någon helt enkelt tar fram släggan och gör ett större hål, blir en pricksäker illustration av det pressade läget.

Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe i ”Dolda tillgångar”.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X