Kristoffer Leandoer:Skymningen gör minnena skarpare

Den längtan som solnedgången väcker är en längtan både bort och hem. Det menar Peter Davidson i sin bok om skymningen och dess närmast metaforiska dragkamp mellan ljus och mörker.

Under strecket
Publicerad

Närheten till 60:e breddgraden gör att Stockholm aspirerar på titeln skymningens ­huvudstad i världen.

Foto: Hasse Holmberg/TT
Annons

"Aftonlandet" av Pär Lagerkvist, ”I skymningslandet” av Astrid Lindgren, ”Skymningssagor” av Gustav Sandgren, ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe, ”Skumtimmen” av Johan Theorin, ”Skymningen gör dårarna oroliga” av Tor-Ivan Odulf – listan på svenska titlar med anknytning till det obestämda tillståndet mellan ljus och mörker, dag och kväll, kunde göras längre. I en artikel i Språktidningen listar Catharina Grünbaum ett tiotal ordsammansättningar från den svenska poesin som alla börjar likadant: skymningsvägar, skymningsvind, skymningsgräset, skymningsfursten och så vidare.

Innan man skyndar sig att dra alltför vittgående slutsatser om det specifikt svenska bör man minnas att den franskspråkiga poesin med Baudelaire och Laforgue i spetsen skildrat Paris under samma ljussvaga del av dygnet – brottslingarnas timme, enligt Baudelaire – och att det var samma tidpunkt då ­Conan Doyle helst släppte ut Sherlock Holmes på Londons gator, och då Virginia Woolf år 1927 i essän ”Att strosa omkring på gatorna” gav sig ut på samma gator på jakt efter en blyertspenna.

Annons
Annons
Annons