Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

P J Anders Linder: Skuldkrisen är värdenas kris

En ny sorts kortsiktighet i finanssektorn har samspelat med en ny sorts otålighet och en
allt meddetsamma-mentalitet hos allmänhet och politiker.

Varför kämpar stora delar av världen med en skuldkris? Svaret är lika enkelt som betydelsefullt: Därför att så många har lånat för mycket.

Numera är vi bara alltför medvetna om att USA:s statsskuld motsvarar 100 procent av BNP och Italiens 120 procent, och vi har blivit varse att Grekland och Japan har skuldberg som får Olympos och Fuji att te sig som Uppsala högar. Vi har hört om den lånekarusell och den bostadsbubbla som ledde fram till finanskrisen 2008. Fast det är fortfarande svårt att ta in att amerikanska hushåll ett tag belånade sina bostäder så ivrigt att en tiondel av deras köpkraft kom från nya lån på husen.

Har vi lika klart för oss att skulderna skjutit i höjden även här hemma? Avierna borde tala sitt tydliga språk. För 15 år sedan motsvarade hushållens skulder i genomsnitt 90 procent av den disponibla inkomsten. I fjol var de uppe i 160 procent. Tillgångarna har också ökat i värde, men jag vet inte hur trösterikt det är: Dessa tillgångar består i hög grad av bostäder som har stigit i värde just därför att köpare varit så pigga på att låna.

Annons
X

Varför har då så många lånat så mycket? Det vanliga svaret är billiga pengar. USA har lånat till låga räntor av Kina, som har haft väldiga summor att placera tack vare överskottet i sin utrikeshandel. Inom EU har ett antal underskottsländer i eurozonen åkt snålskjuts på Tysklands höga kreditvärdighet. Centralbanker har drivit lågräntepolitik.

Och visst, man lär sig redan på grundkursen att efterfrågan går upp när priset sjunker. Fast frågan är bara hur mycket. Om smörpriset halveras kanske man köper mer, men det är inte självklart att man trycker i sig dubbla mängden matfett. Dessutom haltar analogin: låga räntor idag kan bli höga räntor imorgon och lån är ett varaktigt åtagande. En gång höll det kreditaptiten i schack. Att stater, företag och privatpersoner började låna mycket mer kan inte bara ha berott på de låga räntorna, det måste också bero på förändrade värderingar.

Frågan tas upp i en artikel i kulturtidskriften
Axess (8/2011). Där identifierar Nima Sanandaji, som är vd i tankesmedjan Captus, och Tino Sanandaji, som är doktorand i offentlig politik och ekonomi vid University of Chicago, ”försvagningen av normer kopplade till ekonomisk skötsamhet” som en grundorsak till skuldkrisen.

Ta bostadsmarknaden i USA. För inte så länge sedan var det självklart att låntagare skulle göra en rejäl kontantinsats, att man skulle ha en stabil kredithistoria och att man skulle amortera. Ett efter ett föll kraven bort. Principer, som präglats av självdisciplin och långsiktigt ansvarstagande, förmådde inte hävda sig mot nya normer, enligt vilka det är rättighet att få låna och en urmodig tanke att behöva spara innan man konsumerar. En ny sorts kortsiktighet i finanssektorn samspelade med en ny sorts otålighet och en
allt meddetsamma-mentalitet hos allmänhet och politiker. Normerna gröptes ur och resultatet blev ett elände såväl för det allmänna som för privatpersoner.

Samma sak i politiken. Uppriktighet hade blivit en bristvara och det uppstod ett osunt samspel mellan valda som gav orimliga löften och väljare som inte synade orimligheten. Värderingar som att rätta mun efter matsäck och vara försiktig med gemensamma medel tunnades ut. I många länder pågår nu plågsam tillnyktring. I Sveriges fall slog denna till redan i och med 1990-talskrisen, och idag har vi stor fördel av att tidigt ha tagit till oss erfarenheterna. Frågan om stadga i de offentliga finanserna har åter blivit moraliskt laddad och det manar till efterföljd. Fler värden som är ”kopplade till ekonomisk skötsamhet” behöver stärkas.

Politiker kan inte hux flux stärka normerna i samhället, men de kan bidra till att regelverk och goda värden går hand i hand. Politiken ska gärna främja och i varje fall inte motverka dygder som flit, företagsamhet, sparsamhet eller vilja till ömsesidighet och förkovran. En väl utformad arbetslinje, till exempel, är god normpolitik.

Att gynna sparsamhet vore ett nästa naturligt steg såhär i skuldkrisens glada dagar, och jag ser med stor glädje att näringsminister Annie Lööf argumenterar för en ”sparandelinje” och vill att det ska vara ”mer lönsamt att spara och amortera och mindre fokus på att låna och konsumera” (SvD 9/11). Det allmännas ovilja mot att dra på sig skulder speglas tyvärr ännu inte i enskilda människors beteende.

Hushållens skulder är stora och deras buffertar små. Vad kan politiker göra åt det? Ja, de kan åtminstone göra det mer gynnsamt att spara och mindre gynnsamt att sätta sig i skuld. Avdragsrätten för låneräntor och skatten på sparande kan sänkas – och företag kan ges bättre skäl att arbeta med eget i stället för lånat kapital. Annie Lööf talar om ett grundavdrag i kapitalbeskattningen, som skulle göra småsparande skattefritt. Det vore ett välkommet steg på vägen mot ett dygdigare Sverige.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X