X
Annons
X
Recension

45. Morbus Addison Skugges sjukdomshistoria vrider om kniven i hjärtat

Nojorna och ältandet ligger i öppen dager när Linda Skugge skriver om såväl sin svåra sjukdom som ångesten inför att barnen ska bli vuxna.

Foto: Staffan Löwstedt

Linda Skugge har alltid halkat mellan ytterligheter; varit föremål för hajp eller hat. Hennes tydliga utgångspunkt i jaget, de (o)medvetna provokationerna och den noggrant utmejslade slängiga talspråksstilistiken, har varit hennes kännetecken i krönikor, kritik och skönlitteratur genom hela författarskapet. Det har appellerat till vissa lika mycket som det fått andra att rynka på näsan, men vilket läger människor tillhört har växlat som vädret. Eller snarare: det har växlat med Skugges egna snabbt skiftande ståndpunkter.

När "40. Constant Reader" kom ut för fyra år sedan, fick Linda Skugge – efter några års relativ medieskugga – ett slags comeback; hyllningar och medial värmefilt. P1:s Anneli Dufva frågade sig i Kulturnytt: "Hur stensäker stilist måste man inte vara för att kunna göra rätt självupptaget ältande till inte bara underhållande utan faktiskt god litteratur?" Och "40. Constant Reader", en läsdagbok och en berättelse om att träda in i medelåldern, visade också en stark utveckling i författarskapet, inte minst just stilistiskt. Frispråkigheten lika yvig, men språket säkrare, starkare.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 2
Foto: Staffan L öwstedt Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X