Annons
X
Annons
X

Skrivkamp

KARL OVE KNAUSGÅRD. Han har tjänat tio miljoner på sin Min kamp-svit, vars tredje del nu kommer ut på svenska. I dagens Sommar i P1 hade han tänkt tala om sitt förhållande till bilkörning. Terrordåden i Oslo kom emellan. – Ett kort, kallt ögonblick förstod jag vad som hänt.

(uppdaterad)
Han kom till Stockholm och blev förälskad i Konserthusets blåton, i radiosignalen till Ekot och Dagens dikt. Om Karl Ove Knausgård stannat kvar i Norge hade det nog inte blivit någon Min kamp-svit, erkäner han: ”Utanförskapet är viktigt. Ska man skriva något väsentligt om någonting kan man inte vara en del av det.”
Han kom till Stockholm och blev förälskad i Konserthusets blåton, i radiosignalen till Ekot och Dagens dikt. Om Karl Ove Knausgård stannat kvar i Norge hade det nog inte blivit någon Min kamp-svit, erkäner han: ”Utanförskapet är viktigt. Ska man skriva något väsentligt om någonting kan man inte vara en del av det.” Foto: DAN HANSSON

Det var lördagen den 23 juli och i en lägenhet i Malmö satte sig Karl Ove Knausgård för att, äntligen, skriva manus till sitt Sommarprogram i P1. Det som sänds idag. Detta var bestämt sedan länge. Resten hade han aldrig kunnat ana: Att det skulle vara dagen efter att barn efter barn blivit dödade i ett fasansfullt terrordåd – och det var inte i Irak eller Bagdad eller Afghanistan.

–Det hände hemma, hos oss. När jag såg bilderna på tv insåg jag hur stor del av min identitet som är knuten till Norge. Egentligen hade jag tänkt sommarprata om vad det innebär att ta körkort bortåt 40. Lite lättsamt och roligt. När jag satte mig vid datorn kände jag att jag måste tala om det som hänt på Utøya, om tillhörighet – och om det som är hemma.

Han har öppnat dörren till det som är hans nya hemma; den vackert renoverade statarlängan mellan Ystad och Simrishamn dit familjen Knausgård flyttat. För gott. Främst för att ge de tre barnen frihet att kunna springa ut och in. Nu är bara minstingen hemma, med en tålmodigt barnvaktande mormor, och Karl Ove Knausgård bjuder på kaffe i vackra Blå blom-koppar. På den undanfösta datorn ligger en kattunge och torkar pälsen efter det senaste ösregnet.

Annons
X

–Low tech på high tech, fnissar författaren som just satt punkt för dagens pensum. Detta var förutsättningen för vårt möte, att han först fick sina obligatoriska och tidiga skrivtimmar.

Annars är inget som jag tänkt mig. Bara att han låter sig intervjuas, han som – vilket beskrivs intill komikens gräns i hans andra Min kamp-bok – skyr journalister eftersom han vet sitt behov av att vara till lags och därför riskerar att säga saker som han sedan ångrar. Och skäms för. Därför läser han aldrig efteråt vad han sagt, undviker tv-programmen som han medverkat i.

Jo, visst ser han det paradoxala i att den som i sina böcker lämnar ut så mycket av sig själv, plus sina närmaste, knappt vågar öppna mun av risk för att stöta sig med någon.

–Men det ena är förmodligen en konsekvens av det andra. Jag säger aldrig det jag menar, till någon. Samtidigt har jag lärt mig, genom mitt skrivande, att det är genom det mest privata som vi når det allmängiltiga. Vi har inte fler känslor än att vi känner igen dem hos varandra. Det intressanta med Sommarprogrammet är att det känns mer utlämnande, mer utsatt, än när jag skriver böcker.

Varför då?

Han suckar, tystnar, säger att han inte kan förklara.

–Det är något med att jag känner mig mer naken.

Chockad, sorgsen, satte han sig vid datorn dagen efter terrordåden. Drabbad av tv-bilderna. Men också av sina egna känslor.

–Det var som om jag blev dragen tillbaka in i min gamla grundidentitet, i detta att vara norsk. Vad det betyder är nästan omöjligt att peka på. Hemma är det som står så nära att vi inte ser vad det är.

Han drar handen genom håret, det långa som också verkar ha varit ute i ösregn, och påminner om att hela hans författarskap handlar om identitet. Åtminstone Min kamp-projektet. Vad som är ett jag, ett vi, ett du och ett ni.

–Alla ideologier handlar om ett ”vi”, vilket kan vara en god kraft som ger människor identitet och håller dem på plats. Under förutsättning att det finns ett ”du” utanför att relatera till. Annars kan det goda bli det onda, det är då man kan göra övergrepp i ideologiernas namn. Som under andra världskriget när budet Du skall inte dräpa blev till Du skall dräpa. Den 22 juli blev vi påminda om att det kunde hända igen.

Han tar till en ny bild, för att bättre förklara. Talar om det avstånd som finns i samhället. Till det som händer. Men också mellan människor. Krigsbilderna vi ständigt matas med, de som ingenting betyder eftersom vi inte kan relatera till dem. De saknar ett du.

–För verkligheten är ju inte en bild av verkligheten, den är det vi kan ta på. Människor som finns runt oss. Ögon att se in i.

Ett kort, kallt ögonblick förstod han vad som hänt på Utøya, kunde ta in den sorg som inte var hans egen. Det är den glimten han utgår från i sitt Sommarprogram idag.

–Kan man känna det stråket, den glimten, gör man det inte.

Gör vad? Dödar bortåt 80 människor?

–Då kan man inte döda en enda.

Finns det någon förklaring till att just Norge drabbades av tragedin?

–Jag tror mer på sociala och psykologiska faktorer än de rent politiska. Låt vara att det finns de som delar Breiviks världsbild, men den största faran är inte att de finns utan att vi stänger dörren till dem. Det är ju helt uppenbart att Breivik levde helt isolerad – och samma sak var det med Hitler, han var också isolerad, fick inget motstånd.

Åsikter i sig är inte farliga, oavsett hur destruktiva eller paranoida de är, betonar Karl Ove Knausgård, stillsamt.

–Avgrunden öppnar sig när man går från tanke till handling. Det är i det gigantiska språnget som man avlägsnar sig från det mänskliga. Samtidigt måste vi minnas att det är en enda man i Norge som gjort detta. Fem miljoner har inte gjort det.

Han har fått upp pratfarten nu, talar med handen för munnen men jag tror jag hör fortsättningen. Att det som hände på Utøya var möjligt eftersom det redan inträffat liknande massaker, till exempel i Oklahoma.

–För en generation sedan var det inte kulturellt möjligt för en person i Norge att gå ut och skjuta alla dessa barn. Nu har andra redan passerat tröskeln. Dessutom finns dataspel där man blir förtrolig med själva skjutandet. Jag menar inte att vi ska förbjuda dessa spel, men vi måste fråga oss vad vi ska ha dem till. Att imitera våldshandlingar innebär självklart en slags förråing, eller vad man nu säger på svenska.

Katten spinner på datorn. Sonen närmar sig för att norpa en bulle. Det är vardag och familjeliv i huset på slätten där varje ”jag”, om vi ska hålla fast vid den knausgårdska tankemodellen, är kopplat till en hel drös med ”du”. Från barnen till katten.

–Lever man ensam, isolerad i sin egen bubbla utan förpliktelser till någon annan blir man en icke-människa. Skulle Breivik inse vad han gjort – då förstår jag inte hur han ska kunna leva vidare.

Finns det ett före och efter 22 juli också för Karl Ove Knausgård? Har den där känslan av att vara norsk stannat kvar?

Nja, det tror han kanske inte:

–Men jag känner att Norge är ett väldigt bra och sunt land. Hos alla partier finns en vilja att stötta demokratin, ha tillit till de positiva motkrafterna.

Efter tio år i Sverige kan han se skillnaderna mellan sitt gamla och nya hemland. Mest påtagligt, säger han, är att Sverige är så mycket mer formellt. Som exempel tar han tv-debatter:

–Om man ser en norrman på tv ser han ut som om han inte kan uppföra sig. Håret spretar, kläderna hänger, han kan säga vad som helst. I svensk tv är samtalen mer sansade.

Varför? Karl Ove Knausgårds förklaring är norrmännens rädsla för att verka elitistiska. Det är därför alla, inte minst politiker, anstränger sig för att vara så folkliga som möjligt. I Sverige, påstår han, utgår man från ett slags finslipad Stockholmskultur som sprids över landet.

I en av dina böcker skriver du att du ska ”göra upp med fittlandet Sverige”.

–Det är taget ur en situation, ur ett utbrott. Om man skriver om specifika ögonblick i sitt liv kan man ju tänka och säga vad som helst. Om folk sen tror att det är inlägg i en debatt, mina verkliga argument, får de väl tro att jag är dum i huvudet.

Du bryr dig inte?

–Inte längre. Där har jag blivit helt immun.

Han är i slutspurten av sitt Min kamp-projekt, denna drygt treåriga strävan att skildra det låga och lilla, det vardagliga och nära i ett flöde som fått vindla sin egen väg. Från pappans alkoholism och död i ren misär via ungdomsårens dröm om att bli författare till den han är idag. Mängder av ord, sidor. Icke censurerade eller tillrättalagda. Just för att han velat nå det äkta, oheroiska. Till skillnad från Hitlers kamp som fanns i det storslagna, ideologiska.

–Sista delen av romansviten handlar delvis om honom, jag stannar när Mein kampf kommer ut. Men boken handlar också om mitt liv här och nu, det som hänt under de här åren när projektet pågått. Det har ju funnits en ganska akut problematik mellan liv och verklighet eftersom jag skrivit om andra levande människor.

Sen är din kamp över?

–Ja, tack och lov. För första gången i mitt liv känner jag att jag inte har lust att skriva mer. Så utmattad är jag.

Han har själv gett bilden av en författare som försakar allt för sitt skrivande. Som till och med lämnade sin hustru med ett nyfött barn, deras första dotter.

–Det var så den gången. Jag var bara tvungen att bli klar med en roman som jag försökt skriva i fyra år. Men det är enda gången i livet som jag satt så hårt mot hårt eftersom jag i grunden är konflikträdd och gör allt för att undvika bråk.

För en kvinna hade valet varit otänkbart, omöjligt.

–Doris Lessing lämnade sina barn för att kunna skriva, vilket hon säkert fortfarande har dåligt samvete för. Men hon gjorde det, och hon fick beröm för det. Att fler män gör samma sak förtjänar inget beröm. Det är en möjlighet – men också ett offer. Ska man skriva måste man offra något, det är ett personligt val.

Vad har du själv fått offra?

–Nja, det är väl snarare min omgivning som fått offra något. Fast det är inte heller sant. Det handlar om att ge och ta.

Han har själv sagt, eller kanske skrivit, att han har lättare för att skriva än att leva. Så här i slutfasen av sitt långa projekt kan han inte se att han hade kunnat göra något annorlunda.

–Det har legat i sakens natur att jag ska ta det som kommer och att det ska vara bra nog. Det är ju det som är poängen, att komma så nära mig själv som möjligt.

Från gården hörs glada flickröster, två storasystrar är på väg hem. Deras far lyfter katten från datorn, talar om gränserna han ändå satt för sitt skrivande.

–Barnen är väl det jag är mest orolig för. Inte för att de själva ska känna sig utlämnade, de är ju fortfarande så små. Mer att de som vuxna ska tycka att jag lämnade ut deras mamma och mig, det som är hemma hos oss. Det har ju aldrig varit min avsikt att ödelägga eller skada någons liv. Men jag vet inte. Barnen är värnlösa, där är det jag som måste ta ansvar. Det händer att jag undrar om jag verkligen tagit det ansvaret.

På kvällen kommer ett mejl där han, trots allt, ber att få läsa texten före publiceringen. Utøya är känsligt, som ämne. Efteråt ändrar han ingenting, inte ens det han sa om sina barn. Ber bara, skamset, om ursäkt för att han talade med handen för munnen.

Annons
Annons
X

Han kom till Stockholm och blev förälskad i Konserthusets blåton, i radiosignalen till Ekot och Dagens dikt. Om Karl Ove Knausgård stannat kvar i Norge hade det nog inte blivit någon Min kamp-svit, erkäner han: ”Utanförskapet är viktigt. Ska man skriva något väsentligt om någonting kan man inte vara en del av det.”

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X